onsdag 31 december 2014

Ut 2014 In 2015

Så här på årets sista skälvande timmar finns bara en önskan. Och det är att det som hänt 2014 aldrig skulle ha hänt.

Tyvärr måste jag leva i nuet, och det mest fruktansvärda hände. Min älskade, älskade man fick ett liv i himlen och jag blev kvar på jorden.

Har aldrig någonsin trott att det kunde göra så ont som det verkligen gör. Kommer aldrig någonsin att säga till någon annan - det blir snart bättre. Istället kommer jag att kunna vara närvarande med en hjälpande hand eller en kram.

Jag vet att det blir bättre. Någonstans inom mig vet jag. Tyvärr är det ingen tröst i allt elände. Tröst är att vara närvarande här och nu. Att lära sig blicka bakåt, minnas alla ljuvliga tillfällen vi haft tillsammans, allt vi gjort tillsammans, alla resor, alla våra dagar vi delat med barn, barnbarn och goda vänner.

Det är det jag ska lära mig 2015. Att minnas med GLÄDJE, riktig glädje.

Jag ska lära mig att göra det jag vill, inte vad någon annan vill. Det var något Görgen började lära mig de år vi fick tillsammans.

Jag ska också försöka att hitta tillbaka till matlagning igen. Äter dåligt här hemma, tyvärr. Tycker det är tråkigt. Och jag kan ju inte ha gäster jämnt eller hur? Jag gillar att ha folk omkring mig, men jag måste hitta min egen vardag också.

Jag ska också försöka lära mig att planera igen. Det är fortfarande så att jag har svårt att planera längre bort än 1 dag. Alla tankar går åt olika håll och kan inte få ordning på planering. Jag måste försöka få lite mer ordning och reda på allt, men jag ska också LEVA NU.

I slutet av januari gör jag en resa, 14 dagar till Thailand. Det är blandade känslor att resa dit, vi tillsammans har aldrig längtat åt Asienhållet, samtidigt som jag vill upptäcka nya platser som inte är förknippade med min stora kärlek. Det kanske är ett steg i rätt riktning. Om nu något är rätt eller fel. Det är enbart min egen känsla som är det rätta. Det är jag som ska lära mig att leva ensam. Jag ska lära mig att inrätta mig i det nya livet. Jag ska försöka att se till att det blir ett liv som jag tycker är kul, avkopplande, stimulerande och berikande med alla nya upplevelser.

Att odla alla de nära och kära, vänner och bekanta som stått vid min sida 2014 - det är viktigt. Vad hade man varit utan dom? Ingenting. Att få uppleva att någon kommer när de vet att det är tungt, ser till att jag ler igen. Att någon ringer och får mig på andra tankar. Ett sms som ger styrka precis när mina ögon är totalt söndergråtna. Att försöka ge något tillbaka till alla dessa underbara människor - det är ett mål.

Min älskade man - ha ett gott nytt himmelsår. Jag ska göra det jag vet att du ville - leva livet, njuta och må bra. Gott Nytt 2015 och hälsa alla kompisar där uppe. Och glöm inte att fortsätta ge mig tecken på att finns med mig.

torsdag 25 december 2014

Juldagen

Julafton gick bra.

Vi hade en jättefin stund, jag mina barn och barnbarn. En person fattades oss, Och så kommer det alltid att vara, alla framtida dagar - du fattas oss.

Men vi klarade av att fira en fin julafton trots allt.

Idag gick jag upp, åt frukost till julottan på TV. Otroligt vackert från Leksands kyrka. Skinksmörgåsen smakade bra.

Efter den dalgång jag befanns mig i dan före dan, så uppskattar jag att jag fick det så fint och lugnt. Gröten på kvällen intog jag hos mina underbara grannar.

En av de största högtidsdagarna på året är avklarad. Jag överlevde och känner mig lugn.

God fortsättning alla härliga läsare.

tisdag 23 december 2014

Dan före dopparedagen

Hela min kropp skriker - låt julen vara förbi.

Har aldrig kunnat föreställa mig att något kan göra så här ont. Vill inte vara med. Trots att jag har så mycket fint att glädjas åt. Barn och barnbarn som kommer hem och som varit hemma hos mig. Se deras ögon, spända av förväntan - det är en lycka.

Idag ville jag inte åka hem från jobbet. Komma hem dagen före julafton till ett tomt hem. Där du brukar stå vid grytorna, ha lite gott att dricka upphällt till mig, vår egen julklappsutdelning - bara du och jag. Det blir ingen klapputdelning idag.

Vet inte om jag ens orkar förbereda morgondagen. Tårarna vill inte sluta att rinna. Mina stora barnbarn ligger hemma i maginfluensa, så de kommer inte morgon. Så som jag längtat extra mycket efter dessa stora barn.

Jag vet vad många nu tänker - det finns fler dagar på året att träffas. Och visst gör det. Det är bara det att jag önskar att alla vore här.

Fina julkort har kommit i brevlådan. Inte ett enda har jag fått iväg. Jag som brukar älska att göra julkorten själv. Inte blev det så.

Ingen gran att klä ikväll. Jag rent ut sagt skiter i den i år. Det blir nog julstämning ändå. Fast det blir inte rätt julstämning, du fattas.

Inte är ljuskronan uppsatt heller. Orkar inte be någon om hjälp. Den får ligga i källaren i år. Ska försöka lära mig hur jag tar ner taklampan till nästa jul.

Varför, varför och åter varför? Låt mig somna och vakna upp 2015. Ett hopp finns att det året blir lite bättre. Jag orkar inte mer. Hela kroppen skriker - kom tillbaka. Jag vet att det är omöjligt, men man ska inte sluta önska, det sa du alltid. Om man inte har något att önska sig har man inget att se fram emot. Sant - men det här är en omöjlig önskan.

Hur ska jag orka överleva? För jag lever inte, utan bara försöker överleva. Alla säger att det kommer att gå bra. Men det går inte bra. Det är ett helvete som jag inte önskar någon.

Ett litet glädjeämne kom till världen i går. En liten Deylon föddes. Känner mig lite som "faster" till den här lille killen. Skickar en önskan om att går bra för den lilla familjen.

söndag 14 december 2014

En Ängels betydelse

För att hedra vår saknade Görgen, åkte jag och lill-dottern med särbo till Norrköping igår.

Vi julshoppade lite på stan på eftermiddagen och på kvällen blev det julshow med Lotta Källström & Co. En helt fantastisk show, ett härligt julbord som stod uppdukat - vi fick lyssna på musik där texterna fick en helt annan innebörd. Bara för att det var den finaste ängeln av alla som hade födelsedag.

Lotta sjöng ju på hans begravning. Så underbart och fint. Hela hon är en levande ängel och därför ville jag överlämna något personligt. Jag bad personalen ge henne ett paket efter showen.
Tack Else-Marie för ängeln! Jätteglad att ni kom till oss just idag, skönt att se dig dansa, skratta och trivas mitt i allt! Kram

En levande ängel, fick en ängel i glas när vi "firade" vår egen ängel i himlen.

Jag överlevde dagen, fick en härlig avslutning men så mycket tårar det finns. De tar aldrig slut. Timme efter timme, de bara rinner- Känner mig så maktlös på något vis. Hur jag än försöker "skärpa" mig så går det inte. De fortsätter att rinna.

Hoppas att ni som läser det här, tar vara på dagen i dag, kramas och njut.

lördag 13 december 2014

13 december 2014

Går upp, äter frukost i ljusskenet.

Idag är det mitt hjärtas födelsedag. Hela min kropp skriker - jag vill ha dig här. Få krama dig, ge dig paket, sitta i soffan med lussefrukost och se på lucia på TV.

Att få tala om hur mycket jag älskar dig. Lösa melodikrysset tillsammans, lite förmiddagskaffe med dina älsklingskakor - smörformar och saffransbiskvier.

Tänk om man kunde vrida tillbaka tiden, få ha dig här just nu. Slippa sitta här med tårarna rinnande på kinderna. Slippa denna hemska saknad som värker så. Istället få njuta av en ny dag tillsammans.

Jag har trott att värken skulle avta, att de fina minnena skulle ta överhand. Men känslan av att bara överleva ökar och känslan av saknad ökar. Försöker att fylla tiden, men dessa stunder av tröstlöst gråtande tar överhand ibland. Förmodligen måste det ut, men det gör så fruktansvärt ont.

Idag orkar jag inte vara hemma. Annars är hemmet min bästa plats. Men just idag flyr jag iväg. Ska gå på julshow med bästa Lotta Källström som sjöng så vackert på din begravning. Tar ett hotellrum i natt för att slippa vara här hemma. Rätt eller fel, men känner att det blir en bra födelsedag - ett sätt att fira dig på. Tittar på fotot som alltid finns nära mig och ser att du ler. Hoppas att du tycker det blir bra.

Ska också försöka göra lite julklappsinköp. Alla våra barnbarn måste få paket av tomten. Jag skjuter upp inköpen hela tiden, men idag måste jag sätta fart om det ska bli klart till julafton.

Min älskade, älskade - ha en fin födelsedag där du är. Och du är med mig ikväll på julshowen. Du finns för alltid i mitt hjärta.

onsdag 3 december 2014

Efter

Igår blev det mesta klart, några dagar försenat. Bilderna är inte toppen, men eftersom jag lovat att visa lite så kommer här smakprov på badrum och sovrum. Hallen glömde jag fotografera.






Det blir skönt när allt är i sin ordning. Nu återstår att städa lite till, plocka om en massa saker - d v s lite småfix. Och allt ska vara klart till lördag, då jag får gäster.

I övrigt så tycker jag att det rullar på, många dalar fortfarande och jag kan tänka mig att de blir värre ju närmare jul vi kommer. Det svåraste är ångesten som kommer på kvällarna. Somnar ganska snabbt men vaknar med hjärtklappning och andnöd efter bara ett par minuter. Jag har aldrig lidit av ångest tidigare men jag tror att jag fortfarande förtränger det som hänt. Har inte tillåtit mig att försöka förstå utan skyndat på.

Utan mina underbara grannar hade jag inte överlevt. De är helt fantastiska som står ut med mig. Mycket ältande, men också glada skratt där vi minns mitt hjärta. Och det är de fina minnena som får mig att orka. Låter det konstigt? Jag kan säga att jag själv känner att mycket är konstigt. Jag har tappat allt vad logik heter, planeringsförmåga som jag hade tidigare, den är borta. Kan inte ens planera från morgon till kväll vad som ska göras. Hoppas att den kommer tillbaka.

Julklappar brukar jag vara bra på. Men nej - kan inte planera några inköp. Men det bir säkert jul ändå.

Sköt om er och kram till er som läser.

tisdag 25 november 2014

Före och efter

Nu har jag bott i kappsäck i snart 3 veckor. Renoveringen pågår.







Det ska vara klart på fredag. Hoppas jag får flytta hem då. Ska inte klaga, gäststugan jag bor i är jättefin men den är inte mitt hem. Och stackars Nisse är så förtvivlad. Springer en massa okänt folk hemma hos honom och jag är inte hemma jag heller.

Har ni sett vilka snygga tapeter det fanns förr? Har inte valt liknande utan helt vitt med mörka golv. Tänkte att jag ska lägga ut lite efter-bilder när allt är färdigt. Fast det är nog ingen som läser här längre, när jag uppdaterar så sällan.

Hur mår jag? Skit om jag ska svara ärligt. Tycker att det är en fruktansvärd tid. Saknaden är så stor och det lackar mot jul. Tänk allt vi brukade göra - godis, korv, kakor etc. Inte alls detsamma att göra det själv. Sätta upp julgranen utomhus, plocka tallris att sätta belysningen i - jag vill göra - men jag önskar att han med stort H skulle vara med.

Kram till er alla, njut av dagen i dag man vet aldrig vad som händer.

måndag 3 november 2014

Tiden

Trots allt det tuffa så stannar inte tiden upp. Nu har det gått flera månader utan att jag bloggat. Jag försöker att överleva.

Jag kan inte påstå att jag lever, utan jag försöker överleva. Trots att jag gjort skojiga saker, varit en sväng på Kreta tillsammans med en riktigt god vän, planerat min renovering av badrum och hall, så sjunker jag långt ner i avgrunden emellanåt. Det blir lite längre mellan fallen, men jag tycker att de blir djupare.

I fredags kom min syster och svåger hit, vi hade en jättefin kväll med god mat och dryck. På lördagsmorgonen tog vi våra bilar och for till Tranås. Vi skulle besöka kyrkogården där vi har våra föräldrar. Men ack vad jag sjönk. Så fort jag närmade mig kyrkogården så började benen att skaka. Tårarna trillade i strid ström. Jag hade glömt näsdukar, men min svåger hade. Den fick jag låna.

Vackert med hornmusikkårens musik, men tårarna fortsatte trilla. Vi åkte gemensamt och tog en fika. Sen skulle jag påbörja hemfärden. Den resan blev hemsk. Det gick inte att hejda gråten och den förtvivlan jag känner. Görgen tog en del av mitt hjärta med sig och den delen kan aldrig repareras. Jag känner en sådan förtvivlan över att han inte finns kvar här i livet. Jag kan känna egoism i mina känslor, men jag tror inte jag är den enda som känner så. Jag tror att flera med mig som blivit ensamma upplever det här.

Efter flera timmars förtvivlan så somnade jag en stund. Totalt utpumpad. Vaknade och visste inte om jag skulle gå till mina grannar eller stanna hemma. Men så kände jag, om jag inte orkar vara kvar, så är det bara att gå hem. Det blev en trevlig kväll med flera nya bekantskaper.

Jag har inte riktigt kommit upp till ytan än, men jag hoppas att snart komma igen.

Jag saknar, saknar och åter saknar. Min stora kärlek, mitt stora stöd, mitt underbara bollplan, min levande "nallebjörn" som alltid kramade mig och uppmuntrade mig.

Många frågar mig vad de kan göra för att hjälpa mig på traven. En befogad fråga, som jag tyvärr inte har något svar på. Tror att jag måste gå igenom det här för att komma vidare. Ibland funderar jag på om jag inte ger mig tid att sörja ordentligt. Jag springer på med projekt, jobb och aktiviteter. Jag kanske ger mig för lite tid till att sörja.

Många frågor som jag ställer mig, som omgivningen ställer har inga svar. Det enda vi med säkerhet vet är att tiden går vidare. Många lever och jag försöker komma dit. Hittills har jag bara överlevt.

tisdag 19 augusti 2014

Förkylningstid

Då var det dags igen - en superförkylning har drabbat mig. Var på jobbet under förmiddagen i går, men det gick inte. Jag fick åka hem och lägga mig.

I fredags besökte jag det medium jag nämnde tidigare. En av de bästa saker jag gjort under det halvår som nu gått sedan min älskade lämnade jorden. Jag vill inte här redogöra för vad som hände, men det var helt enkelt så skönt. Bekräftelse på att det finns något efter det här jordelivet, det fick jag verkligen.

I helgen hade jag besök av Cilla med familj. Kräftfiske, god mat och dryck och umgänge. Så härligt, det ger mig så mycket energi. Allt i hennes pappas anda. Jag tror att vi alla njöt av helgen. Till och med deras hund Maja gick ihop med min Nisse (katten). Katten börjar att acceptera hunden. De kan vistas i samma rum.

Gott om kräftor var det i burarna. Det var kul, barnen tyckte det var jätteskoj och de åt så mycket. Härligt.

Nu har jag varit vaken i snart 2 timmar. Dags att sova igen. Har sovit sedan i går kl. 14.00, med bara små korta vakna stunder. Tror att det betyder att kroppen behöver sömnen för att bli frisk. Jag lyssnar på kroppstollen. Sova, sova = snart frisk.

Kram

tisdag 12 augusti 2014

Ny vardag

Nu är det slut på semester och ledighet. Den blev ju lite längre, med 2 veckors sjukskrivning och det var ju inte så att man kan ligga i sängen, trots feber och hosta. Den hetta som var, innebar att även sjuklingen gick ner och badade.

Nu har jag jobbat drygt 1 vecka. Det går bra, bättre än innan semestern. Bakslagen är många, dalarna i berg- och dalbanan de kommer. Kanske något längre mellanrum, men de går djupare ner. Så har man åkt upp en bit, så åker man ännu längre ner......

Men enligt kuratorn - jag är normal.

Jag har i alla fall bestämt en sak - jag tar hjälp med städningen. Det är så mycket andra vardagliga saker som jag nu måste göra själv, så städningen plockar jag bort. Var fjortonde dag ska hon komma. Hoppas att jag får mer tid att läka nu, att ägna mig åt motion kanske?

För det behöver jag. Min diabetes vill inte alls vara med i det här sorgearbetet. Blodsockret ligger högt och jag måste ta mig i kragen och börja motionera mera. Ett gymkort kanske, men ett årskort på simhallen blir det definitivt. Måste få rutin på motionen. Måste lära mig att ta promenader på helgerna och simma i veckorna.

Jag måste också bli mycket bättre på riktig lagad mat på kvällarna. Lätt att fly undan med någon macka eller något annat lätt. Det hade inte hjärtat tillåtet. Nu måste jag lära av hans visdom. Vanlig husmanskost på kvällarna ska det bli.

Har en spännande fredag framför mig. Jag har bokat tid hos ett medium. Jag har tagit referenser, pratat med personer som besökt henne. Alla har varit så fascinerade och nöjda. Personer i situationerna som liknar min säger att de blivit lugna. Jag hoppas att även jag kan få uppleva det.

Nu är det dags för mig att klippa gräs. Alla allmänna ytor i området är det dags för, min tur nu. Och så min egen tomt. Jag har att göra.......

Kram alla vänner

lördag 2 augusti 2014

Annorlunda

Hur annorlunda har inte denna sommar varit?

2 veckors semester blev det. Resa till Öland och mycket folk här hemma, det är en snabb summering. Efter dessa 2 veckor så insjuknar jag i hög feber och frossa som följdes av en förskräcklig hosta. Jag kravlade mig iväg till jobbet förra måndagen, när min semester skulle vara slut. Men se, jag orkade bara månaden. Sen blev det läkarbesök.

Bronkit (och början till lunginflammation) blev svaret. Inte konstigt att jag var trött, sov halva dagarna och hostade mig igenom nätterna. Doktorn sjukskrev mig, så nu har jag varit hemma igen. Det är ingen lek att vara sjuk när det är 30 grader varmt. Tur att det finns skugga och ett svalt hus. Känner mig lite bättre idag, så nu blir det jobb igen på måndag.

När jag var hos doktorn, så fixade hon en telefontid med en kurator. Och hon ringde i går kväll. Hoppas jag aldrig mer behöver den sortens hjälp mer. För det var banne mig ingen hjälp. Att jag är trött, har koncentrationssvårigheter, gråter mycket etc - allt är normalt. Finns ingen hjälp att få, utan så här ska det vara och det kommer att ta minst ett år innan det lättar. Jag trodde i min enfald att jag kanske skulle få lite redskap som kunde hjälpa mig framåt. Men nej - svaret var att jag är normal. Att det är en del av sorgearbetet.

Hon skulle ringa igen om 2 veckor. Till dess skulle jag fundera på om jag är deprimerad eller om det "bara" är sorg. Hur jag ska kunna svara på det, det vet jag inte.

Jag ska fortsätta att leva i denna berg- och dalbana och tänka på mitt hjärta med all den glädje han gett mig. Nu vet jag att jag är normal....

Tack alla ni underbara runt om mig som ger mig energi. Hoppas ni fortsätter att orka med mig, när jag åker på livets berg- och dalbana. Den är lång och det kommer att ta tid innan jag kliver av den.

Kram

torsdag 10 juli 2014

Fortsättningen på semestern

Vaknar klockan 05.00. Stiger upp, äter frukost och läser tidningen. Har massor som behöver göras. Men det blir inget gjort. Hur himla knäpp kan man bli?

Kokar lite gelé (som troligen inte blir gelé, kanske blir saft då det inte stelnar). Behöver dammsuga, städa i största allmänhet, putsa fönster, rensa bland blommorna, sy gardiner till dottern - och inget får mig att börja. Utan här sitter jag framför datorn, tittar på foton, gråter, går ett varv - men gör inte det jag ska.

Behöver åka och handla - måste ta mig till duschen först. Stegen är tunga, tunga. 6 timmar i vaket tillstånd. Normalt hade jag gjort massor på dessa timmar. Nu är inget gjort. Ska det fortsätta så här? Är mitt nya liv ett liv utan ork?

Fy vad jag gnäller. Jag har helt underbara barn, barnbarn, grannar och vänner. De är så fina, och finns alltid till för mig. MEN det är inte du - som var min stora inspirationskälla. Alltid positiv, alltid peppande, alltid steget före och dina ord - det ordnar sig. Det är det jag vill ha tillbaka.

Det är till dig jag vill koka gelé och göra chutney. Det är till dig jag vill baka. Det är för dig jag vill städa, sätta in lite blommor i en vas, stryka dina skjortor, ta ett glas vin ihop med. Skratta ihop med, smågnabbas tillsammans, kramas och säga till varandra hur bra vi har det i livet. Nu är livet bara halvt och jag har nog åldrats massor.

Ett bevis på det var igår. Jag tog lille Vincent och for till Flygvapenmuséet. När jag betalade entré så tog de mig för att vara pensionär. Kanske inte fel - om jag åldrats 7 år på den här tiden, så är jag 7 år närmare dig. För jag önskar ofta att det ska gå fort tills vi är tillsammans igen.

För din skull jag dock försöka vara kvar många år till. Se till att alla våra nära mår bra. Hjälpa och stötta, se våra barnbarn växa upp och berätta om hur fin du är.

Nu skickar jag bamsekramar till dig där du sitter på molntussen som precis nu skymmer solen.

måndag 7 juli 2014

Semester?

Underbart solsken, ljumma kvällar - det är så min semester har börjat. Men vad gör det? Det är inte kul, finns inget kul alls, utan jag bara fortsätter att försöka överleva.

Sommaren är förknippad med att vi tillsammans går här och lufsar, har huset fullt av folk, tar en öl och ett glas vin på eftermiddagen. Sitter där i skuggan av parasollen, tittar ut över sjön. Kanske vi packar matsäckskorgen, tar en tur med båten, picknic på någon liten strand eller klippa.

Vi åker till svampskogen. Det gjorde jag i lördags morse tillsammans med dotter och familj. 10 liter kantareller blev resultatet. Hur kul var det? Varje steg andas dig, där gick du, och så tog du den svängen och jag den här. Visst, jag var inte ensam - men det är inte detsamma utan dig.

Och nu då? Jag kan inte sköta båten själv, så den ligger där den ligger. Vad ska jag ha i matsäckskorgen? Att laga för 1 person - det blir inte av.

De ljumma kvällarna - vem ska jag prata med och skåla med? Jag har fullt av vänner - men det är du som fattas. De senaste 3 veckorna har varit de värsta hittills. Jag orkar ingenting, utan när klockan är 8-9 på kvällen då kryper jag ner i sängen. Vill bara sova bort tiden. Jag grät mycket första tiden, men det är inget mot nu. Tårarna bara flödar - dag ut och dag in. Kommer små, små ljusglimtar, och sen faller jag igen.

Idag har vi avslutat allt med husövertagandet, tagit bort dina bankkonton. Nu finns du inte ens där. I förrgår gjorde jag ett av dina projekt, fick lite ordning i garaget. Och där är varje sak en bit av dig. Det var ditt revir. Nu ska jag åka till tippen och slänga delar av det. Sen finns du inte där heller.

Jag ska resa bort några dagar under min semester. Jag vill, och jag vill inte. Alla säger till mig att miljöombyte blir bra. Jag kan ju hoppas.......

Fy tusan vad det gör ont, Jag saknar dig så.

onsdag 25 juni 2014

Riktig skitdag

Igår var en riktig skitdag.

Den började hos tandläkaren, bedövning i hela munnen som inte släppte på hela förmiddagen. Aj, aj, aj

Problem med installation av ny skrivare på jobbet, tjafs och tråkigheter när det inte funkar direkt. Fy, fy, fy

Parkera i vårt garage på jobbet och en "stolpe körde på mig" eller var det tvärtom? I vilket fall som helst, bilen måste lackas på bakdörr och skärm. 3.250:- åt helvete, attans, attans, attans

Väl hemma så ligger ett brev från Mark-. och miljödomstolen i det ärende som vi har där. Vi i det här fallet är samfällighetsföreningen. Nya, falska bevis åberopas. Tvi, tvi, tvi

Att då inte ha någon att diskutera alla dessa fadäser med gör så ont, ont, ont. Du hade sagt till mig att det är bara materiella ting, ta det lugnt - det ordnar sig. Jag försöker tänka så, men jag vill prata med dig om det här. Satte mig bredvid ditt foto och grät en skvätt. Jag lovar - jag ska ta det lugnt och det ordnar sig.

måndag 23 juni 2014

Överlever

Nu är det ett tag sedan jag skrev. Det har gått 4 månader sedan du min älskade lämnade oss.

Jag överlever tack vare alla nära och kära, vänner och kamrater. För det är fortfarande så tomt, så tomt och brist på riktig glädje infinner sig varje dag.

Jag överlevde en studentexamen, jag har tagit mig ut på en AW, jag kan skratta - men inget känns bra. Den där riktiga glädjen - den finns inte. Hjärtat värker och saknar.

Jag har firat en midsommar, helt i din anda. Huset fullt av folk precis som vi brukade ha det. Den där härliga känslan när alla dyker upp. Och ändå är det så stor skillnad - du är saknad! Det är inte pensionat här längre - alla fick ta med sig lite mat och dryck.

Den där känslan som vi ofta pratade om, tomheten när alla åker. Som vi båda kunde njuta av. Tystnaden. Lika härligt som när alla kommer, lika skönt med tystnad när alla åker. Den var inte härlig den här gången. Vi brukade sitta ner och summera, höra tystnaden tillsammans. Nu hade jag ingen att bolla den med. Det blev totalt tyst, spöklikt tyst.

Idag ska huset skrivas över på mig. Det känns inte rätt. Det kommer alltid att vara vårt. Det är bara lagen som ska efterlevas och då måste det skrivas över på mig. Det enda positiva med det här, är att nu avslutas all pappersexercis.

Som jag sagt många gånger - kommer jag att känna riktig glädje någon gång? Jag tvivlar och känner att jag bara överlever, utan dig är jag tom.

fredag 6 juni 2014

Hinna med

Nu har jag jobbat några dagar. Och visst - det går, om än lite okoncentrerat.

Undrar vad man ska göra för att slippa det här tillståndet. Att inte kunna koncentrera sig på en sak i taget är hemskt. Har aldrig tidigare förstått det och jag förstår väl fortfarande inte. Men att virra hit och dit utan att få något gjort, det är så olikt mig.

Jag har minskat min tjänst (tillfälligt) till 80%, d v s en dag ledig. Hoppas att det kommer att hjälpa mig. På jobbet är det jobbet och hemma är det allt det jobbet. Och det är inte lite som ska göras.

När man är 2 som jobbar i trädgården, så går allt lätt. Nu är det tungt, tungt och åter tungt. Men jag vill inte flytta, så det är bara att bita ihop. Altaner som ska oljas, blommor som ska planteras, ogräs som ska rensas, kantklippning, vattna, rensa mer ogräs etc. etc. etc. Hela tiden något, jag är tvungen att ha en lista som talar om vad jag ska göra. O vad jag saknar mitt hjärta - tänk att få bolla med någon. Att få ta en fikapaus ihop med sin partner. Njut av det mina vänner, ni som lever i tvåsamhet. Njut av varandra - det kan snabbt vända.

När kvällen kommer, vad gör man som ensam? Jo man går och lägger sig. Inget är mysigt längre. Man kryper ner i sängen och låter tårarna flöda fritt.

Idag är det flaggdag - jag har inte en aning om hur man hissar flaggan. OK då får vår flaggstång vara utan fana den här gången. Ska försöka kommer över tröskeln och komma ut nu, ut till trädgårdsarbetet så att åtminstone lite blir gjort.

Ta hand om varandra

söndag 1 juni 2014

Hemma igen

I tisdags natt kom vi hem från Mallorca.

En resa som faktiskt gjort mig ganska gott. Många djupa dalar under resan, men totalt sett känner jag att jag fått liiiiiite ny energi.

Det var svårt vissa stunder, för hjärtat är så saknad. Av oss alla och det var svåra stunder. Vädret var inte helt på vår sida, omväxlande kan man nog säga. Åska, skurar, soldis och sol blandades med varandra.

Jag har varit ledig sen vi kom hem. Onsdagen ägnades åt lite tvätt och andra nödvändiga måsten. På torsdagen fick jag 2 kärror ved (ca 6-7 kubik). Dotter, G.s dotter med man var här och hjälpte mig att lasta av. Det gick supersnabbt.

I går morse for jag och ena dottern till Hallsberg. 2 syften - Järnvägen cup i handbollen för barnbarnet och lille Nils har fyllt år. Vi har haft supermysigt hos Johan med familj. Helt fantastiska dagar.

När jag kom hem idag så hade ytterligare en kärra ved anlänt. Och nu tror jag att G är stolt över mig. Jag har lastat av den själv. Skulle haft hjälp men lite förvirrad som jag är så, blev det lite fel. Jag tänkte att jag börjar.... och drygt 3 timmar senare hade jag fått in veden i vedboden. Känns i kroppen kan jag säga, men som sagt. Jag tror att G är stolt över att jag gjort det.

Nu är det snart läggdags, och jobbardag i morgon. Hoppas att jag fortfarande har lite energi att ge till jobbet.

Men det är så svårt, saknaden växer.

Kram till er alla

tisdag 20 maj 2014

Mallorca

Sitter här i ottan, har massor att göra.

Idag ska jag, flickorna och Ellen åka till Mallorca. Vårt älskade Mallorca, en frizon för rekreation och vila sa vi alltid, du och jag hjärtat. Jag undrar om det blir så.

Vi längtade alltid dit. Vår första gemensamma resa till denna ö, var vår bröllopsresa. Vi hann med flera resor till paradiset. Och nu ska jag packa själv. Jag vill vrida klockan tillbaka, vill att vi 2 ska åka. Vill gå strandpromenaden tillsammans med dig, shoppa lite på marknaden, som både du och jag gillade. Sitta i de små gränderna, du med en öl och jag med ett glas vin. Se att du ligger på en solstol under parasollet, ett korsord i handen, rätt ofta slumrade du till en stund för att sedan se till att vi fick något gott att äta och dricka.

Du är med.  I våra tankar reser du tillsammans med oss. Det kanske är så att du nu kan förflytta dig i tanken. Du sa alltid inför en resa - tänk om man kunde förflytta sig genom att bara tänka på plats. Det kanske är så gör nu. Du följer med oss. Du finns med oss.

Jag ska minnas våra stunder på ön och jag ska skapa nya minnen med nära och kära. Älskade, du är så saknad.

torsdag 15 maj 2014

Änglar

Det finns änglar i himlen. Min älskade är en. Det finns änglar på jorden också.

Idag tog jag kompledigt 2,5 tim för att hinna hem och klippa gräset innan jag ska åka iväg.
Både min egen gräsmatta och dessutom var det min tur att klippa allmänningarna (trodde jag).

Kommer hem och får se att min gräsmatta är klippt. Tänk vilka grannar man har. De är änglar, alldeles speciella änglar, var och en på sitt sätt.

Det här gjorde att jag började klippa allmänningarna. Tog den största delen först. Då kommer nästa granne och säger att det är inte min vecka. Min del skulle skötas nästa vecka. Snacka om att jag är en virrpanna.

Nu slängde jag iväg ett mail till grannen som skulle klippa, ställde frågan om vi kunde skifta lite tid. Hoppas det.

Min ängel i himmelen är så glad över våra fina grannar och det vill jag lova att jag också är.

Krama varandra ordentligt

lördag 10 maj 2014

Lördag

Ännu en vecka i saknadens tecken. Det är så jobbigt. Tårar som rinner både nu och då och man vet aldrig när de börjar trilla.

Alla små saker som vi alltid hjälpts åt med. Gå ut med sopor, åka till återvinningsstationen, trädgården, städa och handla. Vardagssysslor som bara fixades, vi visste precis vem som gjorde vad. Pratstunden när vi slutat jobbet. Finns ingen att prata med nu. Och allt ska göras av mig. Det innebär att jag inte hinner med, eftersom allt går så långsamt. Jag är inte van men måste vänja mig. Och det är tungt.

Våra mysiga lördagar som ofta började med lite städning. Sen kaffe och melodikryss. Idag började jag så, alltså började gå runt och plocka lite. Satte på kaffet, tog fram krysset och visst jag har löst det. Men jag har ju ingen att prata med runt frågorna. Det är inte lika avkopplande att sitta här själv och lösa krysset. Att vara två - gud vad jag saknar.

Jag försöker att plocka fram alla fina stunder, men ibland går det inte. Jag blir förbannad - varför just du mitt hjärta måste lämna oss. Riktigt jäkla förbannad blir jag. Ont i magen får jag, hatar att äta och vill egentligen bara sova. Sova bort tiden, önska att få vakna bredvid dig.

Mina vänner sviker mig inte, de uthärdar mitt ältande. Det känns underbart med omtanke, men jag behöver dig. Livskamrat, kärlek, ömhet, smågnabbande och skojande.

Bara drygt 1 vecka kvar till semesterresan till Mallis. Kan inte ens glädja mig åt det. Varför ska jag åka dit? Gå på stranden som vi älskade, äta gott - som vi älskade, ligga på solsängen - som vi älskade, strosa runt i gamla stan - som vi älskade. Varför ska jag dit? Kanske en bearbetning, men just nu känner mig inte motiverad.

Måste försöka rycka upp mig, städa klart, laga lunch etc. Men jag vill inte. Ser inget för så mycket tårar rinner på mina kinder.

Lilla Stina sa till sin mamma igår:

"
Stina: mamma, där är Görgen!!!! Du ser den största stjärnan där!! För han var ju störst och vi älskade han så mycket!!!!
Kommentar från nattpromenad ikväll
Så sant!!!
Sedan kom; mamma sov hos mig för det här blir en ledsen natt kommer sakna Görgen så mycket nu när jag fick träffa honom ikväll!!!!
"

Tänk om jag kunde säga att jag mött dig igen, att en stjärna kunde ge mig tröst och ork att gå vidare. Tänk om du bara kunde vara här och ge mig motivation. Älskade vad du är saknad.

måndag 5 maj 2014

Långledigt

Nu har jag varit ledig sen i tisdags kväll. Onsdagen, valborgsmässoafton så var det en massa fix här hemma och mat tillsammans med goda grannar på kvällen.

1:a maj bjöd på trädgårdsarbete och ett kärt besök av barnbarn på eftermiddagen.

Fredagen var vikt till 2 barnbarn, Ebba och Wilma var här. Vi satte potatis och grosade lite i trädgården. Vi fick ett härligt fikabesök på eftermiddagen, vännen Carina. Kvällen stupade jag i säng.

På lördagen kom svärsonen Thomas tillsammans med tjejerna och vi åkte till tippen med skräp. Så skönt att få iväg det och att lära sig hur det går till på soptippen. Fick även gräsklipparen servad, så nu kanske den funkar igen.

På söndag morgon 06.00 satte sig dottern och jag i bilen för en tur till Tyskland. Sommarvinet inhandlades och vi hade en jättehärlig dag/kväll med god mat och mycket inköp. Vi är precis hemkomna och lastat av bilen och dottern åkt hem till sig.

Det som varit värst är att mitt hjärta är så saknad. Det är han som ska vara här och vi ska fixa tillsammans. Det är så svårt att hitta den riktiga glädjen. Det jag känner är så ytligt, det är ingen riktig, riktig glädje. Man gör så mycket för att man ska och för att det behövs. Känner inte att det är kul, utan bara ett måste.

Det har varit en helg med ofantligt mycket tårar blandat med lite skratt. Saknaden är så stor.

tisdag 29 april 2014

Faller ner, kravlar upp

Jag såg verkligen fram mot vår familjelördag och hade en massa planer på vad jag skulle fixa innan vi skulle träffas.

Av dessa planer blev inget - jag föll totalt ihop i lördags morse. Att det kan göra så fruktansvärt ont. Jag bara gick omkring, grät och saknaden var total.

När väl barnen kom och vi åkte till Linköping släppte det lite, men det gick aldrig helt över. Vi hade en otroligt trevlig dag - men det fattades en!

Söndagen flöt på och tystnaden kom på eftermiddagen när huset blev tomt. Sakta började jag min klättring mot en ny arbetsdag. Det är tufft med 8-timmarsdagar. Totalt utpumpad när jag kommer hem. Och i kväll ska jag på ett möte. Mitt näst sista styrelsemöte i MHK. Hoppas jag fixar det.

Jag är långledig fr.o-m idag t.o.m tisdag, vilket jag tror kommer att bli jättebra för mig. Sen jobbar jag bara 2 veckor och sedan far jag iväg på semester. Jag ska ta en tur till vårt älskade Mallorca, precis så som vi planerat att göra - hjärtat och jag. Nu tar jag med ett barnbarn och 2 döttrar som också ville följa med. En riktig tjejresa. Och vet ni vad - jag ska bara vara.

Tror att mitt hjärta hade gjort så också, åkt till vår älskade ö. Där fann vi alltid avkoppling och styrka.

Sköt om er, ta vara på varandra och jag själv ska klättra och falla flera gånger om.

lördag 26 april 2014

Familjedag

Idag ska vi, hela familjen åka till Linköping för att äta lunch hos en kund till mitt älskade hjärta. Är övertygad om att han kommer att vara med oss. Det blir en dag i hans anda.

Efter lunchen åker vi hit hem, äter gott bl a kräftor förstås och umgås. Precis det som min älskade gillade mest. Att ha alla samlade.

Hoppas att det blir en enormt fin dag, att vi kan vara i din älskade trädgård och bara mysa. Leka med barnen (påskäggsjakt förstås i skogen).

Just nu är det tungt, saknar dig så. Skakar i hela kroppen av längtan. Alla fina barn och barnbarn kommer att hjälpa mig senare idag. De ger mig hopp om en framtid där jag enbart bär fina minnen och att kroppen också kan minnas utan att tårarna rinner.

Var med oss idag, sprid ditt lugn till oss och låt oss minnas. Din värme, din generositet, din humor, ditt omhändertagande - allt det du var. Följ oss från din himmel.

Gud vad jag saknar dig!

torsdag 24 april 2014

Trög hjärna

är precis vad jag upplever att jag har. Svårt att komma ihåg saker, svårt att planera tid.

Insåg i går kväll efter ett möte att jag inte hinner med. Allt jag bör göra, blir inte gjort. Tiden finns inte. Små, små saker blir berg i vissa lägen.

  • Eftersatt trädgårdsarbete
  • Stryktvätt
  • Städning
  • Plantering av trädgårdsland
  • Förbereda helgen (ALLA barnen kommer)
Allt det här måste fixas innan det blir helg. Och var är den tiden? Vi har alltid varit 2 som delat på de här sysslorna. Nu ska jag göra och planera själv. Det funkar inte just nu.....

Att inte få bolla allt detta med min älskade och göra en planering ihop, det gör så ont. Saknaden blir ännu större.

Den största saknaden är närheten, kramarna och pussarna. Gud vad det är hemskt. Att inte få planera tillsammans är också så svårt. Och denna känslomässiga berg- och dalbana som jobbar i min kropp. Den vill jag vara utan. Jag vill inte stanna på altanen och gråta, jag vill inte lägga mig ensam, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte - det är så mycket jag inte vill.

När ska jag få känna att jag vill något igen? Att få längta till något. Visst jag längtar hela tiden efter mina nära och kära, som är så underbara. Jag har så många fina vänner och ändå behöver jag ensamheten också. Förstår ni hur knäppt det är i den här tröga hjärnan. Dubbelbudskap hela tiden. Är det saknaden av tvåsamheten som skapar detta kaos?

Kram

måndag 21 april 2014

Påskhelgen

Nu är den första långhelgen efter mitt hjärtas bortgång över. Tomt, tomt och åter tomt.

Jag har den enorma glädjen att ha en underbar familj runt omkring mig. Långfredagen bjöd på lunch i Vadstena och kvällen med ena svärsonens släkt. Tänk så fantastiskt att få uppleva detta.

Påskafton började med ett besök hos frissan, välbehövligt "skitsnack" och en kortare frisyr blev resultatet. Därefter kom barn, barnbarn, svärsöner och en svärsons föräldrar hit på påsklunch och kvällen tillbringades med barnen. Vi grillade förstås. På lunchen fick mina köttbullar godkänt och även laxen. Jag har inte stått för sådan matlagning på de senaste 14 åren. Skönt att man kanske lärt sig lite genom att vistas vid sidan om matlagningen.

Påskdagen gick i trädgårdens tecken. Ena dottern kvar här, eftersom de renoverar sin husvagn som de ställt upp på tomten. Så härligt att bara vara och så tog vi fram grillen igen.

Idag har jag varit hos min älskades son i Hallsberg. Träffat barnbarnen och son och sonhustru. Det är en förmån att ha alla dessa fina underbara ungar runt omkring. Och vad de ställer upp, så otroligt tacksam är jag.

Nu ska jag bara vara resten av dagen. Förbereda lite inför vägsamfällighetens årsmöte som är imorgon kväll och ladda för en jobbdag. Nu ska jag försöka heltid ordentligt. Att få ladda batterierna genom långledighet känns nyttigt. Och det är ju bara fyra dagar.......

Jag har tagit mig igenom många små steg den här helgen. Jag får hitta styrka i det och jag är väl medveten om att jag kommer att sjunka igen. Men just nu känner jag hopp.

Kram till er alla!

tisdag 15 april 2014

Ytterligare avslut

Sitter här i soffan och tänker. Jag är ledig idag, vi ska nämligen ha bouppteckningen. Johan kommer om en stund, så vi tar en fika innan vi möter upp Cilla nere i stan.

Det känns så konstigt. Att sätta sig ner och gå igenom tillgångar och skulder. Vad händer sen? Även det här är ett avslut som gör ont. Att sitta ner och gå igenom detta utan min älskade bredvid mig. Tur att jag har bonusbarnen med mig.

Jag kanske också får lite svar på om jag kan genomföra några av de projekt som G planerat för. Kommer jag att kunna fixa det? Får sätta mig ner, fundera på vad han skulle prioriterat och börja med något litet. Först ska jag ändå se till att klara av påsken. Det är inte lätt det heller, vill jag lova. Min förhoppning är att jag kommer omges av barn och barnbarn, både egna och bonus. Jag vill att det ska vara liv och rörelse här, precis som det skulle varit om mitt hjärta funnits kvar.

På fredag är det 2 månader sedan han tog sitt sista andetag. Det är de absolut värsta månaderna i mitt liv. Mitt hjärta sa alltid att man lär sig något av alla svårigheter. Men det här vet i tusan om jag lär mig något av. I samma stund som hans aorta gick sönder, gick mitt hjärta i tusen bitar. Det går inte att reparera. Jag faller hela tiden, tårar som aldrig tar slut. Det kan inte vara så att jag lär mig något av det här.

Hoppas nu att allt går bra idag. Kram till er

lördag 12 april 2014

Ett stort steg

Gårdagen var hemsk. En begravning så snabbt inpå jag följde mitt hjärta till sista vilan, det var tuffare än vad jag trodde. Mental urladdning igen och sjunka ner i djupet igen.

Idag har jag tagit ett steg i rätt riktning. Det var röjardag här i området. Frukosten serverades på vår altan så som vi nu gjort i många år. Skillnaden var den att jag fixade till det istället för mitt hjärta. Tror att han är lite stolt över mig, för att jag orkade genomföra det hela. Jag är lite stolt själv, kände bara en stor tillfredsställelse vid att vi håller traditionen levande.

Cilla och Tomas har varit här och hjälpt till. Haft en härlig stund tillsammans med dem nu i eftermiddag. Tänk vad jag har det bra - så fina barn och bonusbarn med respektive. Alla finns i min närhet och hjälper mig att gå vidare.

Nu ska jag tappa upp ett varmt bad, ta ett glas vin med mig, krypa ner och bubbla lite. Ska bara tända en brasa först, för lite kyligt inomhus eftersom dörren stått öppen hela dagen.

Jag tror att mitt hjärta har gett mig styrkan idag. Kram till er alla

fredag 11 april 2014

Sov i ro

Idag ska vi följa min älskade morbror Sven till hans sista vila. En långt, fint, kärleksfullt liv har avslutats och vi ska dela den här dagen med min kusin och hennes familj. Vi ska orka!

För nu när jag sitter här, med datorn i knäet så gör det ont. Riktigt ont! Mycket känslor som rör sig i kroppen. Mycket som kommer tillbaka från när min älskades livslåga slocknade.

Tror inte min kropp är riktigt redo för en begravning till. Jag har mina fina flickor med mig, ett barnbarn och min syster med man. Tror verkligen att jag behöver deras stöd. För jag kan konstatera att även om morbrors liv blev långt, nästan 96 år så är inte min hjärna logisk än. Jag kan tänka att ett långt liv är till ända, men mina känslor stämmer inte med logiken.

Med hjälp av nära och kära kommer jag säkert att klara den här dagen också. Jag hade velat ha min älskade man vid min sida.

Nu sitter nog morbror och han på molntuss och tittar på oss när vi tar avsked. De vakar över oss, ser till att vi orkar. De ger oss sin styrka.

Kram till er

tisdag 8 april 2014

Försäkringskassan

Igår ringde min telefon:
- Hej jag heter ??? och är rehabutredare på F-kassan
- Hej, svarar jag
- Hur har du tänkt dig fortsättningen på din sjukskrivning? Din inkomst har ju förändrats rätt mycket
- Ja kanske beroende på att jag inte varit sjukskriven sedan 1991

Det här och en massa andra ifrågasättande kom från den här människan. Hur svårt kan det vara? Jag har gått igenom en dramatisk upplevelse och lever i sorg, och fick en halvtidssjukskrivning på knappt 20 dagar. Ska den behöva ifrågasättas?

Efter en stund, när hon hör att jag gråter, kommer frågan:
- Vad behöver du hjälp med?

Tänk om jag visste det, då skulle jag söka den hjälpen. Tyvärr tror jag inte att det finns något svar bättre än att jag behöver sörja och jag är djävligt skör just nu. Kan man få lov att vara det, utan att behöva känna sig som en skitstövel?

1 sjukskrivning på 23 år - ska den behöva ifrågasättas? Jag springer inte ihjäl mig på försäkringskassan precis och just nu behöver jag landa i min stora sorg. Har jag rätt att få ersättning för de halva dagar jag varit hemma? Egentligen skiter jag i vilket, jag är hemma ändå och det får lösa sig. Men hur många mer är drabbade?

Innan det här samtalet kom igår, tyckte jag att det gått rätt så bra. Efter kan jag säga att jag föll platt ner som en pannkaka. Det är inte mycket som behövs för att man rasar ihop.

Nu är det dags att försöka pussla ihop min själ igen. Det är så svårt, svårt, svårt.

lördag 5 april 2014

Halvtid igen

Torsdag och fredag har jag jobbat 4 tim/dag. Det var helt omöjligt att orka heltid. Blev bara så ledsen för allt och inget. Kroppen är underlig, men förmodligen är det koncentrationen jag inte klarar av.

Har varit lite i trädgården, det går bättre för varje dag men jag saknar den där riktiga gnistan att ta tag i vårprojekten. I går kväll bjöd jag in några grannar på lite mat, helt spontant. Det kändes skönt. Hade också besök av Görgens dotter med barnbarn igår. En härlig stund, jag är så glad att alla finns här kring mig. Så fort mitt behov av sällskap finns, så är de där. Alla mina nära och kära.

Idag kommer Nilla med pojkvän och lämnar sin husvagn här. Och jag lagar lunch, en slottsstek. Har inte gjort det på flera, flera år. Jag har också försökt att lägga in gurka, men den smakar inte som G:s gurka gjorde. Vi måste vänja oss.... men vi saknar hans matlagning. Vi saknar hela honom.

Jag måste nog försöka att kontakta någon läkare/psykolog för att jag ska komma vidare. Min kropp orkar ju ingenting. Jag behöver nog en skjuts i rätt riktning och vägledning hur jag ska komma framåt i mitt nya ensamma, ofrivilliga liv.

Nu ska jag försöka att gå ett varv med snabeldraken och kanske ta en kaffe till melodikrysset. Har inte kunnat lösa det en enda gång sedan G lämnade livet. Det var en av våra mysiga lördagsstunder. Ska göra ett försök.

Kram till er

torsdag 3 april 2014

Försvunnen: Motivation

I går var en fruktansvärd dag. Tårar, tårar och åter tårar. Orkar inte ens prata med någon. Mer tårar.

De fina minnesböckerna från Görgens jordfästning kom på posten. Ännu mer tårar när man ser och läser alla fina hälsningar.

Pratar lite med ett par grannar, mer tårar. Tar de aldrig slut? Vaknar mitt i natten av att tårarna rinner. Jag orkar inte. Somnar om - och vaknar med tårar.

Åker till jobbet med tårarna rinnande utmed kinderna. Bestämmer mig för att bara jobba halvdag i dag och i morgon. Kanske kan det hjälpa mig. Nu har jag varit hemma drygt 1 timma och vad gör jag? Jo sitter här med datorn och tårarna bara rinner. Ute lyser solen och jag borde gå ut, samla solenergi och fixa lite i min takt. Men jag orkar inte. Tårarna tar över allt.

Jag har flera stycken som jag skulle behöva/vilja ringa till. Men jag orkar inte. Tårarna rinner för mycket. Klarar inte att koncentrera mig, vem ska jag ringa först? Inte ens ett samtal klarar jag.

Jag behöver städa av, men orkar inte. Ser inte för alla tårar. Många säger att jag är stark. Men var är den styrkan nu? Inte hos mig i alla fall. Ska jag söka läkare igen?

Fy tusan vad jag saknar: Görgen mitt hjärta och min energi.

onsdag 2 april 2014

Funderingar

Jag finns till, men jag vet inte om jag lever. Det känns som jag är i en bubbla, på väg att spricka. Den pyser ut sorg och åter sorg. Vad kommer att hända om den spricker helt? Hur långt ner faller jag?

Alla dessa varför som far fram och tillbaka i mitt huvud? Och hur många hur kan man ifrågasätta? Hur ska jag lösa det, och det, och det osv.När börjar alla fina människor runt omkring mig tröttna på mitt ältande? Hur länge orkar de med mig? Och ska jag någonsin bli glad igen?

Jag tror ingen kan förstå hur mycket som surrar i huvudet och ändå är det inget sammanhang i tankarna. Det är nog det värsta. Koncentrationssvårigheterna, planerandet som inte fungerar, glömmer saker och att jag är så fruktansvärt trött. Så trött att jag stundvis känner mig sjuk. Jag känner mig skör.

Vill kunna känna glädje. Små stunder i helgen gjorde mig glad, men inte den rätta glädjen. Att kunna dela den med min älskade fattades.

Framöver kommer flera situationer som just nu känns som berg att bestiga. Att genomgå en begravning till, min älskade morbrors, att genomföra en bouppteckning och inte veta riktigt vad som händer gör mig orolig. Att genomföra en röjardag i stugföreningen utan mitt hjärta, kommer det att funka?

Jag är normalt ingen orolig människa, men jag är inte mitt rätta jag. Kommer jag att bli det igen?

Kram till er!

fredag 28 mars 2014

Minnen

Dagarna lunkar på, ganska dystra men på något sätt klarar man av vardagen.

Hela eftermiddagen i onsdags ägnades åt en minnesbok från jordfästningen. Begravningsbyrån fick inte rätsida på alla namn som skänkt pengar till Hjärt- och lungfonden. För att det skulle bli rätt i böckerna så ryckte jag in och hjälpte till. Jag vill verkligen att alla skulle finnas med, skulle kännas jättekonstigt om man missade någon. Min förhoppning är att någon nu blir hjälpt av den stora summa pengar som alla vänner bidraget med. Om någon kan slippa gå igenom detta helvete, då har alla bidragit till något gott.

Jag tycker att det mitt i sorgen kommer fram fler och fler minnen av allt fint vi gjort. Saknar dock så fruktansvärt mycket all beröring som vi gett varandra. Den där handen som rör vid mig vid alla tillfällen som gavs, den där pussen när vi gick förbi varandra. Godnattpussen och morgonpussen som var så viktig för oss. Kramarna i TV-soffan och alla härliga stunder vid matbordet. Nu blir det en slängpuss till fotot som står framme. Ett godnatt och godmorgon till ett foto - det är inte sant att det ska vara så här framöver.

Ett brev i brevlådan igår som berättar att min älskade finns i minneslunden på griftegården. En vacker plats på den här jorden, men han ska inte vara där. Han ska vara hemma hos mig. Jag får försöka ta mig till platsen och minnas allt ljus han gett oss alla.

Kram till er alla

tisdag 25 mars 2014

Tufft idag

En dag med mycket tårar, tårar och åter tårar.

Gick bra på mitt jobb, men så skulle jag till G:s jobb. De hade ringt och sagt att de hade lite personliga saker som jag kunde hämta.

Tur var att en gammal kollega till både G och mig var på plats. Det lättade i alla fall lite. Men att prata med G.s arbetskompisar som saknar honom så. Det gör ont, ont.

Att gå igenom dessa små lappar och annat som jag fick med i en påse hem, det påminner mig om så mycket att tårarna bara rinner. Det som var glädjeämnet var att hans chef skaffat en målvaktsklubba från sin son, som spelar målvakt i LHC till lille Vincent. Han ligger så sjuk i influensa och han blir säkert jättestolt över den klubban. De övriga små får autografer utav samma målvakt.

När jag kom så blev det sofflocket. Helt slut, bara att sova 1 timma och få lite nya krafter. Nu puttrar potatisen på spisen så det är snart dags att äta.

Det är också så svårt att vara så tankspridd som jag är. Skulle hämtat ut min medicin idag, 1 sort helt slut och det har jag totalt glömt bort. Men, men det ordnar sig. Det är en baggis jämfört med tomheten och saknaden.

Kram till er alla

måndag 24 mars 2014

Halsont

Nu börjar det krypa nära mig. Halsont, fryser och är allmänt urken. Kanske inte så konstigt när alla runt omkring är halvfriska. Hoppas det blir en kort sejour i min kropp.

Helgen har varit trevlig, men saknaden den består. Förstår inte hur jag ska stå ut, att för alltid känna denna saknad. Kommer jag verkligen att bli lycklig någon mer gång i mitt liv?

Jag måste försöka att glädja mig åt de små sakerna runt omkring mig. Det hade G verkligen velat att jag skulle göra. T ex att jag varit på ett möte i MHK ikväll. Avlöpte väl, kort men jag var där.

Glädja mig åt att jag haft en helg med goda vänner - tänk vilka vänner vi har - G och jag. Alla ställer upp på mig och hjälper mig. Kan inte nog påpeka hur viktigt det här är.

Det är fortfarande svårt att gå ut i trädgården. Det tar emot. Där var vi alltid tillsammans - det måste vara det som gör det så svårt. Men jag får ta det i små steg.

Jag kanske ska försöka känna glädje i att jag faktiskt lagat mat varje dag senaste tiden. G skötte alltid det. Men jag försöker. Det blir enkla rätter som går fort, men jag slarvar inte med maten.

Jag måste lära mig att leva mitt nya tomma liv. Se glädjeämnen som jag vet att G också blivit glad av. Han vill absolut inte att jag inte skrattar, träffar människor och mår gott. Han vägleder mig.......

Älskade, älskade G vad du är saknad.

lördag 22 mars 2014

Fredag

En riktig jobbfredag. Först till Oxelösund, hade en introduktion av en nyanställd kollega där. Riktigt skön att lämna vanliga kontoret och fokusera på en bra intro. Vackert väder och härlig bilkörning. Tänk vad tankar som rinner genom huvudet när man kör bil. En utrensning av mycket skedde under den här bilresan.

Åkte direkt till banken, massor med papper att fylla i, beställa nya intyg etc. Tack och lov att jag har denna underbara bankkvinna, Therese. Oj vad hon hjälper mig.

Sen kom min studiekompis Mia på besök, vi åt gott och drack ett par glas vin. Hade härliga diskussioner och minnen. Många minnen om Görgen och vi skrattade tillsammans. Dessa minnen är helt underbara att ha, och mycket, mycket annat i våra livspussel kom på tal. Tur att hon precis som jag är kvällstrött - så tidig sänggång blev det. Och vilken härlig morgonstund vi fick idag. En vacker soluppgång över sjön, lång frukost där vi fortsatt våra livsdiskussioner. Så härlig livsgnista du gav mig Mia!!

Idag ska jag åka till Tranås. Ska besök x-svärmor och svåger, svägerska. Blir kvar där i kväll, så även nu blir det att se fram mot härliga samtal.

Fast G fattas mig, beröringen är så efterlängtad. När jag sitter här i soffan, så känner jag hans stora hand smeka min kind. Jag måste förnimma den för att överleva. Skönt att kunna känna den här känslan, att minnas. Fortfarande så ställer jag frågan VARFÖR?

Jag borde för din skull gått ut i trädgården idag, i det härliga vårvädret. Hade du varit här, så hade vi varit ute och fixat. Men jag orkar inte. Det tar emot så mycket. Nu får jag glädjas åt att jag ska umgås med kära vänner i eftermiddag och kväll istället. Du måste ge mig ork att ta tag i trädgården. Den får inte förfalla. Ge mig av din energi.



Kram och puss

torsdag 20 mars 2014

Mardröm

Igår kväll lyckades jag närvara vid ett möte i klubben där vi diskuterade kommande Vätternrunda. Det gick bra och jag var närvarande. Vi har många som bokat in sovplatser i år, jätteskoj för klubben.

Åkte hem, hade några telefonsamtal - som betyder så mycket. Får be om förlåtelse till alla att jag kanske inte är den bästa på att ringa just nu. Tror att det har med att jag har koncentrationssvårigheter. Kollade på TV och gick till sängs.

Jag har dock börjat att få mardrömmar. Jag lever i en mardröm där mitt hjärta ryckts ifrån mig och nu hemsöker mardrömmarna mig på natten.

Vi, G och jag, är ute och åker bil, kör över en kant, rakt ner i vattnet. Jag kommer ur bilen men inte mitt hjärta. Den blick som är mitt sista minne av hjärtat, den blicken har han i bilen. Jag vaknar upp, inser att han är borta. Inte i en drunkningsolycka utan genom sjukdom. Försöker somna om och samma dröm upprepas.

Den enorma saknaden börjar krypa på mig. Han är inte bortrest på semester, han är verkligen borta. Det borde räcka att jag lever i den mardrömmen på dagarna, jag vill få ro när jag sover.

Tänk om båda mardrömmarna kunde försvinna, att mitt hjärta återvänder till mig. Att kunna sudda ut den senaste månaden i mitt liv, det vore underbart. Tyvärr vet jag inom mig att det inte är möjligt.

Saknar, saknar och åter saknar. Jag är halv, kommer jag någonsin att bli hel?

tisdag 18 mars 2014

Sista mailet från mitt hjärta

 
Den här bilden var det sista mailet som mitt hjärta skickade till mig. Lyckan var stor på Alla hjärtans dag när det kom! Kärlek i stor mängd.

1 månad

Idag hjärtat mitt är det 1 månad sedan du lämnade mig. En månad som är ett svart tomrum i mitt liv. Jag kan inte förstå att du inte kommer hem.

I bilen in till jobbet idag, så följde jag på klockan hur det var den 18:e februari. Ungefär när de gav dig smärtlindring, ungefär när de fyllde på och till slut när du desperat ropade hur ont det gjorde och sedan föll ihop. Jag går igenom förloppet, minut för minut och tänker att det inte är sant. Det är nog en dröm.

Man säger att drömmar kan bli verklighet. Tyvärr vet jag att du aldrig kommer tillbaka till verkligheten. Det enda jag vet är att du fortfarande vakar över mig. Du sprider ditt lugn i hemmet.

Igår kväll kom Jessica med familj och spenderade kvällen och natten i vårt hus. Skönt!

Fast jag känner att jag ibland behöver ensamheten och då säger jag ifrån till alla. Och alla är så förstående.

Mitt hjärta gråter, tårar rinner på min kind. Älskade du!

söndag 16 mars 2014

Solig söndagsmorgon

Här sitter jag en söndagsmorgon och tittar ut över sjön. En ljuvlig soluppgång finns där ute. Det är vackert. Men i mitt hjärta är det solnedgång.

Ingen älskad make att fixa frukost till. Att berätta för om den här vackra soluppgången.
Ingen att planera dagen tillsammans med. En sån där skön söndag som vi brukade ha. Kanske ta att städa av lite, det börjar bli lite trädgårdsdax så vi hade säkert fixat till lite utomhus.

En härlig söndagslunch och en ännu bättre söndagskväll med god mat.

Det spelar ingen roll hur vacker soluppgången är. I mitt hjärta är det solnedgång och tomt.

Orkade med att gå på lite handboll i går kväll, men det var tungt. Tur att medlemmarna är så fantastiska och mötte mig med många kramar. Jobbigt var det, men jag tror att första gången är värst.

Tog några glas vin tillsammans med grannar och somnade tidigt. Din lille Nisse sover tätt intill mig nu vissa kvällar. Vissa kvällar blir han kvar på soffan. Han har inte varit i din säng sen den där hemska dagen för snart en månad sedan.

Mina tårar rinner, jag vill att du är med mig! Saknar dig så mycket - undrar om jag någonsin kan känna soluppgång i kroppen igen?

lördag 15 mars 2014

Styrelsemöte

Idag ska vi ha styrelsemöte i vår vägsamfällighet.

Jag måste mobilisera all styrka för att klara av det här. Jag brukar bolla frågor med min käre man, men kan ju inte göra det nu.

De andra kommer hit till mig. Jag vill det för att orka. Känner mig väldigt splittrad, svårt att koncentrera mig på vad vi behöver ta tag i. Men det är allt som ska vara klart till årsmötet som har prioritet.

Jag måste vänja mig vid att livet måste gå vidare. I det ingår styrelsejobbet. Ibland känns som att jag inte någonsin kommer att kunna tänka klart. Jag vet innerst inne att det blir bättre, men det känns långt, långt bort.

Min älskade du gav mig så mycket energi. Den är borta nu. Ge mig en gnutta lust att gå vidare.

Kramar i massor!

fredag 14 mars 2014

Sov gott!

Igår somnade min älskade morbror Sven in. Ett långt (95 år), rikt liv, har slocknat.

Här sitter du i din älskade trädgård 17 juli 2013 och firar din 95-årsdag. Jag hoppas att du nu har träffat din älskade Valborg och min Görgen.

Du ringde mig när du fått veta att mitt hjärta lämnat mig och då sa du att det borde vara min tur. Jag orkar inte mycket längre sa du.

Vila i frid, morbror!!

torsdag 13 mars 2014

Papper och åter papper

Undrar hur mycket papper man ska fylla i efter ett dödsfall?

Det bara väller in blanketter som ska hit och dit, tillsammans med en massa intyg. Varför kan det inte i vår IT-värld göras via nätet om man så vill?

Och så alla telefonsamtal man ska ringa för att få fram alla uppgifter. Orken räcker inte riktigt till. Ett telefonsamtal per dag är ungefär vad man orkar. Helt konstigt att man inte orkar ta flera på samma gång.

Jag saknar mitt hjärta så mycket. Ingen att bolla dessa frågor med. Det finns så många fina människor runt mig, men jag vill som vanligt ha koll. Därför ska jag göra allt själv. Hoppas att det ger mig styrka framöver.

När jag tittar på fotot som jag ställt fram så tittar han leende på mig. Detta underbara varma leende, och skrattet som var så varmt. Jag har inte fattat att jag inte får höra det här någon mer gång. Jag framkallar ljuden i mitt huvud, längtar och väntar på att han ska komma tillbaka.

Jag känner mig lugn här i vårt hus, men får lite ont i magen när jag ska iväg. Kan det vara så att han är här med mig? Ser till att jag mår bra i vårt paradis.

Jag har så mycket frågor i mitt huvud. Hur ska det bli? Kommer jag att orka? Kommer mitt nätverk att besöka mig? Kommer jag att klara av att bo kvar i huset? Det är många tunga sysslor som ska fixas. Fy vad det är jobbigt. Stora tårar rinner på min kind - kom tillbaka och pussa bort dom.

Kram

onsdag 12 mars 2014

Sjukskriven 50 %

Mitt besök på vårdcentralen igår, resulterade till slut i en sjukskrivning på 50% t.o.m 28 mars. Men det var inte självklart.... och det kan bli så att försäkringskassan inte godkänner det hela.

Jag har inte varit sjukskriven sedan 1991, så jag hoppas och tror att de förstår att jag inte fejkar. Det gör väldigt väldigt ont. Både i kropp och själ. Och att då försöka att koncentrera sig på jobbet i 8 timmar per dag, är inte lätt.

Att vara här några timmar gör mig gladare. Men orken till 8 timmar finns inte just nu.

Idag ska jag tillbringa kvällen med barn och barnbarn. Det kommer att göra mig gott.

Kram till er alla och glöm inte att tala om för de dina att du älskar dom. Imorgon kan det vara försent!

måndag 10 mars 2014

Helt slut

Idag åkte jag till jobbet. Har tänkt att försöka jobba 75 % den här veckan.

Det gick inte alls bra. Efter knappt fyra timmar var jag totalt slut, tårarna sprutade och var helt matt. Det var bara att packa ihop och åka hem.

Kan det vara så att jag börjar förstå allt det hemska?

Lagade lite lunch när jag kom hem. Lade mig på soffan och har sovit i över 2 timmar. Är fortfarande helt matt i kroppen. Kan inte ta mig för något alls, bara sitter här, ömsom gråtandes, ömsom helt likgiltig. Borde åka och handla, men kroppen vill inte vara med. Så här ville inte G att jag skulle må. Jag måste försöka.

Jag ska till doktorn i morgon kl. 10.00 och hoppas han kan förklara för mig hur jag ska göra för att komma ur det här tillståndet.

söndag 9 mars 2014

Söndag

Vaknade sent för att vara mig, halv åtta. Sovit utan tabletthjälp i nästan 8 timmar. Jag tror att det beror på att jag är mentalt urladdad.

Går upp, äter frukost och har bestämt mig för att sätta igång med sortering av kläder. Det låter helt befängt, men jag ska "städa bort" min älskades saker. Det gick inte att komma igång. Ändå gör det ondare för varje dag som går. Att se kläderna där han hängde dem, det är hemskt. Och att jag ska plocka bort allt, är ännu hemskare. Han kommer väl snart?

Jag gick runt här hemma, gick ut i solen, tillbaka in igen, satte mig i soffan kollade lite TV. Sen gick jag runt igen. Tog telefonluren, ringde till äldsta dottern och frågade om de kom hit för en fika. Ja, de skulle komma.

Dags att laga mig lite lunch innan de kommer. Det fixade jag. Åt ordentligt. Sen gick jag runt här igen. Men fick nog lite styrka av lunchen, så jag tog tag i det hemska. Plocka undan mitt hjärtas saker. Fick hjälp av dottern med familj när hon kom. Nu är det mesta sorterat.

Dofterna från kläderna - de är min älsklings! Så jäkla svårt att känna. Tankarna far runt. Han kommer kanske och då har jag tagit bort hans saker. Det handlar nog om att jag inte riktigt förstått. Han kommer inte mer.

Jag sitter nu och tittar på fotot av dig, jag slänger en slängkyss och längtar efter din bamsekram. Puss mitt hjärta, varför har det blivit så här?

Du är och kommer alltid vara min älskade!

lördag 8 mars 2014

Tårar och skratt = Livet

Att det kan finnas så mycket tårar. Hela jag bara brast vid vårt fina avsked i går. De känslor som rusade genom min kropp går inte att beskriva.

Att sitta längst fram i kyrkan, tittade på kortet av min älskade, barnens älskade, barnbarnens älskade, alla släktingars älskade, alla vänners vän - så tufft. Att höra musiken som hjärtat och jag valt - och som vi trodde skulle spelas om så där 25-30 år, så ont, så ont, så ont.

Idag är hela min kropp totalt utmattad. Jag ler dock mer idag. Åt den fina stunden vi trots allt fick, åt alla som delade den här stunden med oss och på något sätt lyfte oss i sorgen.

Jag kan höra skratten från minnesstunden, jag kan höra minnesorden med ett leende. Du gjorde skillnad för många och du fanns till för många.

Tyvärr orkade jag inte riktigt hålla det tal jag skrivit. Men det gjorde Karin på ett så fint sätt. Jag tänker faktiskt avsluta det här inlägget med mitt brustna hjärtas ord till min älskade:


Du var allt jag nånsin önskat
Du var allt jag nånsin drömt
Du var den som fick mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du var den som fick mig hoppas
Du var den som fick mig le
All min kärlek fick du bära

Tack alla ni underbara som kommit hit idag för att stödja oss i familjen. Den svåraste dagen i våra liv. Den finaste av alla, vår älskade Görgen, har lämnat oss i en oändlig sorg. Vi har svårt att tro att det är sant.

Görgen fanns till för oss alla. Han tog aldrig någon stor plats, men han fanns och han fixade allt. Han gjorde fina avtryck hos alla som träffade honom.

Han var vår trygghet, en stor stark nallebjörn som månade om att alla runtomkring honom skulle trivas. Ingenting var någonsin omöjligt.

Han älskade vårt hus, Sommarro. Han såg fram emot att få gå i pension lite tidigare och att bara få vara…. Han hade många planer som han skulle genomföra. Det blev inte så.

Jag lovar att jag ska försöka genomföra stora delar av dessa planer, framför allt med hjälp av familj och vänner.

Den ofrivilliga framtiden vi nu går till mötes utan honom kommer att bli tuff, oerhört tuff. Men för att hedra dig, minnas dig, så ska vi tillsammans klara av även den. Dina avtryck finns kvar och tillsammans med er, alla fina vänner, släkt, barn och barnbarn så kommer vi att klara den, hur omöjligt det än känns just nu.

Våra hjärtan har gått i tusen bitar, men längst därinne ska vi gömma alla härliga minnen av dig, min älskade. Vi ska minnas din mat, dina skämt, dina kramar, ja alla har vi våra egna minnen som vi gömmer djupt, djupt inom oss.
Vi ska föra ditt lugn vidare. Vårt älskade Sommarro ska fortsätta att vara ett pensionat, alla har alltid varit och ska alltid vara välkomna.

Karshults sommarstugeområde är sig inte likt. Ytterligare en hustomte har somnat in.
2 av dina bästa vänner, Janne och Eddie, har gått före, och jag är övertygad om att ni 3, sitter på en molntuss, tar en öl, snackar lite småskit och skrattar.

Sov i ro världens bästa Gögga!

fredag 7 mars 2014

torsdag 6 mars 2014

Kväll

Här sitter jag i vår soffa. Helt ensam, efter att underbara grannar varit här. Ingen öm man som ger mig en kram.

Det är kvällen innan värsta dagen i mitt liv. Jag och många med mig, ska imorgon ta farväl av min älskling. Så grymt livet kan vara. Varför och åter varför fick vi inte uppleva mer?

Jag hoppas att vårt avsked blir så ljust och fint det bara kan, i en sådan här stund. Du är värd allas våra omtankar och avsked. Du är underbar och du har gett så mycket avtryck på alla som mött dig.

En före detta arbetskamrat till dig har hjälpt mig att hitta serveringspersonal. ALLA hjärtat ställer upp på oss. Vi får tillbaka av det vi gett. Det var så vi alltid sa, som man behandlar andra, så vill man bli behandlad själv. Och det har visat sig dessa hemska dagar. Så många som ger bevis på detta.

Jag tror att det kommer att bli en hemsk natt, men kanske med din hjälp kan jag kanske sova lite grann. Jag känner att du ger mig styrka att klara av morgondagen. Och du ger säkert styrka till alla nära och kära.

Jag skickar dig massor med pussar och kramar och hjälp mig att klara morgondagen.

Vaknar tidigt

Jag är ledig idag. Förberedelser inför den värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade tidigt och har sovit oroligt i natt.

Jag hade ett jättefint besök av Malin igår kväll. Hon drabbades hårt för snart 2 år sedan, då hennes älskade pappa snabbt rycktes bort. Ett otroligt skönt samtal som gav mycket stöd. Vi diskuterade hur konstiga tankar man kan få i det tillstånd jag befinner mig. Hur man kommer vidare, och hur olika alla vi människor reagerar i krissituationer. Tack Malin, du ingav hopp hos mig.

Idag ska jag försöka få lite ordning här hemma. Men det är så svårt att koncentrera sig. Jag börjar på en sak, går vidare, påbörjar något annat och inget blir slutfört. Tankarna går inte att samla ihop, vilket gör mig, som har ett kontrollbehov, till en mycket disträ person. Jag känner inte igen mig själv.

Jag måste försöka att skärpa till mig. Jag ska klara morgondagen, för din skull mitt hjärta. Har läst lite kort som du skrivit till mig. Du kallade mig för Min fina flicka. Vilken kärlek det finns i de orden. Och kärlek spred du runt omkring dig. Du gav ett otroligt intryck på personer du mötte. Inte för att du såg till att ta plats, utan för att du bara fanns. Du fanns för alla. Du fixade så att vi alla mådde bra.

Nu måste vi fokusera på att göra ditt avsked vackert. Vackert och ljust, visa vår kärlek. Tur att vi visat vår kärlek till dig när du fanns här ibland oss.

Kram

onsdag 5 mars 2014

Lill-lördag

Vanliga veckor brukade G och jag fira lite lill-lördag.

Om idag, varit för några veckor sedan hade jag känt mig jätteglad. Jag ska vara ledig torsdag och fredag. Alltid skönt med en liten kortvecka.

Den här gången är det hemskt! Jag är ledig för att jag ska ta ett sista farväl av dig mitt hjärta. Mitt eget hjärta brister snart. Det kan inte vara sant, låt mig spola tillbaka bandet - du ska vara här med mig och fira lill-lördag. Duka lite fint, dricka lite vin, äta gott och prata så som vi alltid gjorde.

Det enda som kan få mig att le är de härliga stunder av just prat som vi haft. Stött, blött, diskuterat, planerat och mycket mer. Jag ska aldrig mer planera, inte långt fram. Det blir inte som man tänkt sig.

Att behöva komma hem idag, plocka upp varor till kylen och veta att jag aldrig mer får dela en måltid med dig, min finaste. Att jag i morgon ska gå till frissan och ingen som talar om att jag är vacker när jag kommer hem. Att behöva städa för att det kommer gäster som ska vara med på gudstjänsten. Jag brister snart. Hela kroppen skakar. Jag vill inte vara med.

Ingen älskade att fråga om jag kommit ihåg allt, ingen att bolla med. Jo, jag har så många fina omkring som jag fråga och be om hjälp - men jag vill ha dig!!!! Vi visste alltid precis vad den andra parten ville, vi såg på varandra och kunde direkt utläsa hur dagen varit. Vi kramades varje dag - jag vill ha en kram av dig nu.

Nu ska jag sätta mig och korrekturläsa programmet till din begravning - j-la lill-lördag.

Som tur är kommer en fin, kär kompis hit ikväll. Så jag kommer att skåla med dig hjärtat när jag tar ett glas vin.

Den värsta dagen i mitt liv väntar runt hörnet - fredag! Hur ska jag överleva?

tisdag 4 mars 2014

Kämpar på

Jag är tvungen att kämpa på. I morse var min mage i uppror, jag valde att vara hemma från jobbet. Kände att kroppen inte orkar.

Massor att fixa, dels inför fredagen då vi ska ha begravningsgudstjänst över den finaste människan på jorden. Jag vill att han kommer tillbaka, tårar rinner. Sen är det ju alla papper som ska hit och dit.

Man får kämpa. Jag behövde ett dödsintyg från akuten, där G avled. Jättetrevlig personal bemötte mig i telefonen. Jag kunde komma förbi idag för att hämta intyget. Sagt och gjort, jag åkte dit. Fick intyget i ett kuvert. När jag var halvvägs hemma öppnade jag kuvertet. Då stod det fel dödsdatumet i intyget. Det var bara att ringa igen. Samma trevliga tjej, som fixade till. Tillbaka till akuten på eftermiddag. När jag kom dit blev jag ombedd att sätta mig i väntrummet. Det gjorde så ont, det var här vi kom in för 2 veckor sedan.

Efter en stund öppnas en dörr, ut kommer den underbara kvinnliga läkaren, Åsa, som var med oss efter dödsfallet. Hon tog med mig in och då brast allt. Att kliva in där min älskade slutade andas, det var fruktansvärt. Läkaren var helt underbar, vi satt ner i 30 minuter och pratade om vad som hänt. Hon följde med mig in i det rum där min älskade slutade sitt. Nu i efterhand förstår jag att det är en terapi att göra det här. Och hon tvingade mig inte, hon berättade så fint och tog så väl hand om mig.

Sjukvården får så mycket skit, men dessa människor jag mött idag, har varit helt fantastiska. Utan att ta betalt - så hjälpte hon mig med läkande ord. En pytteliten bit fick ro. Men många bitar kvar, tvivlar på att jag kommer att få ro i hjärtat. Det värker, det värker.

Har också passat på att fixa mycket pappersjobb idag. Väntar fortfarande att G:s jobb ska höra av sig med svar på de frågor jag ställt. Svaret skulle jag få förra veckan, men inget har hörts. Dålig respekt tycker jag.

Jag har många vänner som hör av sig och det ger mig mod. Helt fantastiska människor. Det bästa är att jag vet att de kommer att finnas för mig även efter begravningen. För att inte tala om vår familj, vår underbara familj. Jag är lyckligt lottad som har alla dessa fina människor.

Kram till er alla!

söndag 2 mars 2014

Hur många tårar finns?

Jag undrar hur många tårar som finns i ett huvud? Den här hemska smärtan gör att det ständigt rinner tårar, ibland häftigt, ibland lite stilla.

Jag tror att jag snart vaknar ur min mardröm, men måste lära mig att mardrömmen är sann. Det värsta som kan hända har hänt.

Han kommer inte tillbaka, den finaste människan på jorden har lämnat oss. Jag ska försöka att föra din anda vidare. Här och nu. Det är så vi planerade. Fortsätta ha ett hus som alltid är öppet, där vi gillar att människor kommer och går, att de möts etc.

Det var tufft att stå vid spisen själv igår. Nu är första gången gjord. Det var ju ditt jobb, älskling. Att laga mat.

Nu ska jag laga min egen frukost, ingen som kommer upp och pussar på mig idag. Jag skickar alla kramar och pussar jag kan till dig och hoppas att du känner dom i din himmel.

lördag 1 mars 2014

Lördag morgon

En vanlig lördag morgon för många. Men inte för mig.

Jag brukar gå upp, fixa frukost, lyssna på Ring så spelar vi. Du mitt hjärta vaknar, kommer upp, ger mig en kram och en puss. Sen brukar vi lösa Melodikrysset tillsammans, ta en kopp kaffe och sedan är det alltid lite pyssel att utföra.

Idag fick jag gå upp själv, äta min frukost, lyssna på Ring så spelar vi. Men ingen kom upp och gav mig kramen och pussen. Måste lära mig leva utan det. Det blir inget Melodikryss heller. Pyssla lite ska jag göra och jag ska åka till Tranås en sväng tillsammans med härlig väninna. Allt för att skingra min tankar.

Jag ska också för första gången sedan du lämnade mig, laga lite mat. Jag vill äta din underbara mat, älskling. Tur att jag så många gånger tackat dig för allt det goda du bjudit mig på. Tänk om jag aldrig sagt det.

Jag har också skrivkramp hjärtat. Svårt att sortera alla mina tankar för att sedan får ner dem här på bloggen.

Kram

fredag 28 februari 2014

3 jobbdagar

Tack underbara arbetsplats för att ni tar emot mig så fint. Jag har jobbat 6 timmar per dag, vilket är fullt tillräckligt kan jag lova.

Tack underbara vänner och bekanta, ni lyfter mig med kommentarer, samtal, blommor, brev, sms:s etc.

Tack för att du har din skyddande hand över mig. Jag är lugn i vårt hem, du utstrålade lugn, såg till att vi alla trivdes och du var alltid dig själv. Du fortsätter att hålla din hand över mig, känner mig trots den värsta, värsta saknaden, lugn när jag kommer till vårt älskade hus. Du ser till att jag sover lugnt, med hjälp av min medicin men just nu sprutar mina tårar.

Alla säger att jag är stark, att jag är duktig etc men fy tusan hjärtat - jag är inte duktig utan dig. Kom hem till mig igen! Låt mig vakna ur min mardröm, låt mig få höra din röst en gång till, låt mig få känna dina, stora ljuvliga händer mot min kropp, låt mig få bolla mina tankar och allt annat med dig. Du är mitt allt!

Jag ska försöka göra lite småpyssel i helgen, du vet det där nödvändiga som jag ibland kunde tycka var avkoppling. Det är inte avkopplande när inte du kommenterar vad som är gjort. Det är nödvändigt för att överleva nu.

Att jag skulle behöva sitta här och fylla i en massa papper som hela tiden innehåller ett dödsdatum, ditt dödsdatum det är horribelt. Det här är inget jag önskar någon, kan jag lova. Att behöva stå 45 minuter i kö på försäkringskassan för att få ett intyg som talar om att du aldrig varit sjukskriven, fy tusan. Varför kan man inte hämta det på nätet?

Nu hjärtat ska jag gå och torka mina tårar, säga skål till dig och gå till härliga grannar för god mat och försöka kolla på Let's Dance.

Älskade kom hem!!!!

onsdag 26 februari 2014

Ont i magen

Usch, jag ska åka till jobbet idag. Jag vill försöka få rutin. Men jag har ont i magen och mår nästan lite illa.

Men jag ska försöka, går det inte åker jag hem.

Kram till er alla

tisdag 25 februari 2014

Mitt livs värsta vecka

En hel vecka i detta hemska kaos har gått. En vecka fylla med alla dessa fina ord, meddelande, blommor, samtal och besök. Jag kan inte nog påpeka vad det betyder. Man får älta, älta och gråta tillsammans med alla fina nära, kära, vänner och bekanta. Detta tar mig ett kliv framåt, och rätt var det är går det fyra bakåt. Så lyfts jag igenom av nytt ältande.

Jag har en tungt eftermiddag framför mig Prästen som ska jordfästa det finaste jag haft, kommer på besök. Tur att vi pratat så mycket, så jag vet precis hur han vill ha det. Men varför ska jag behöva berätta detta nu???? Vi skulle ju bli gamla tillsammans.

Satt i morse, gick tillbaka en vecka i mina tankar, tittade ut på en helt fantastisk soluppgång och ställde mig frågan: Varför fick du inte se flera soluppgångar? Solens upp- och nedgång samt alla vackra mångator vi beundrat. Vi ska tillsammans fortsätta att njuta av denna utsikt. Vi sa många gånger att det var skönt att vi inte tog allt detta för givet, utan fortsatte kommentera att vi levde i paradiset. Vi njöt, vi satt på kvällarna med ett glas vin och tittade ut över sjön. Vi verkligen njöt.

Du har lärt mig att vara mig själv, att inte göra något jag inte vill. Jag känner att du kommer fortsätta leda mig i det här nya, påtvungna livet.

Ett telefonsamtal igår berättade om biskop Martin Lönnebo som jobbade mycket under tsunamin. Han fick frågan om hur hanterade detta med död och dödsbesked, mitt i allt kaos. Han sa så kloka ord. Döden är aldrig längre bort än ett andetag, för någon. Det är ju faktiskt sant.

Så alla som läser det här, ta vara på det som finns NU, njut och gör det ni vill och kan.

Kram till er alla


måndag 24 februari 2014

Ställ tillbaka klockan

Jag vill vakna upp en morgon som den här och inse att vi ställt tillbaka klockan. Min älskade ska krama och pussa mig innan han åker till jobbet, precis som han gjort varje dag under de fina år vi haft. Jag vill, jag vill ha dig här, hjärtat.

Jag sover lugnt med hjälp av medicin och vetskap om att du vakar över mig. Men varje morgon, strax före kl. 05.00, den tid du åkte till jobbet, så vaknar jag. Det kanske är din puss som väcker mig. Jag hoppas att det är så. Tacksam för att jag trots i allt elände kan sova några timmar varje natt. För att orka behöver jag det.

Idag ska jag åka till banken. Så mycket att fixa, men jag ska orka. Jag ska orka för din skull.

Jag sitter i ett blomsterhav och skriver. Tänk vad många fina människor som finns runt om oss. Jag har ju varit lite motståndare till blommor vid sådana här situationer. Nu inser jag hur mycket det värmer.

Jag känner också ett behov av ensamhet. Behöver få skrika ut min sorg när jag är själv. Jag låter mina tårar rinna fritt, jag lyssnar på vår musik, jag vankar fram och tillbaka som du gjorde sista natten. Jag har behov av att göra så här. Samtidigt har jag ett stort behov av alla människor, så med andra ord blir det kaos.

Jag kan inte planera ordentligt, och det vet du - det är inte jag. Kontrollfreak kallade du mig, nu har jag inte kontroll längre. Men du var också kontrollfreak så du håller nog någorlunda kontroll på mig så jag fixar det jag ska.

Jag saknar dig så jäkla mycket. Saknar, saknar och åter saknar. Kan vi ställa tillbaka klockan?