Då är det dags att lämna vintern ett tag. Jag åker till Thailand, 2 veckor.
Kan väl säga att det är med blandade känslor. Mycket säger att det blir bra, och en del av mig säger att det inte känns rätt.
Varför känns det inte rätt? Jo den jag älskar mest finns inte med mig. En känsla av att jag lämnar honom hemma. Hur kan man ens tänka såg? Jag vet att det låter konstigt, men så känns det. Jag vet att han skulle tycka att jag gör rätt - och ändå känns det fel. Förstår ni hur dumma tankar jag har, men det är nog sorgen som visar sig så här.
11 månader av fruktansvärd saknad kanske är på väg att komma ifatt mig lite. Känner mig trött, gråter inte synligt lika ofta som tidigare, men inombords.
Jag upplever också att jag sviker vår egen lille Nisse. Att åka från honom i 2 veckor när han inte mått så bra, sedan husse gick bort och renoveringen här hemma som han inte gillade. Jag vet att han blir så väl omhändertagen av kära grannen, men matte lämnar honom i sticket......
Jag är också fylld av mer oroskänslor än tidigare resor. Förbereder en massa konstiga saker, som jag vet är bra att de finns om något händer. Så har jag aldrig tänkt tidigare, utan bara åkt. Min tolkning av det är att det är ensamheten som gör sig påmind. Har jag tänkt på det, eller det, eller det? Frågorna blir större när man inte har någon att bolla med.
Nu ska jag dock ta mig i kragen, njuta av sol, bad och en och annan drink i goda vänners sällskap. Ladda batterierna för att komma hemma med lite ny energi.
Sköt om er här hemma, så ska jag pyssla om mig själv på en härlig strand i Thailand.
Kram
