Minnen

Dagarna lunkar på, ganska dystra men på något sätt klarar man av vardagen.

Hela eftermiddagen i onsdags ägnades åt en minnesbok från jordfästningen. Begravningsbyrån fick inte rätsida på alla namn som skänkt pengar till Hjärt- och lungfonden. För att det skulle bli rätt i böckerna så ryckte jag in och hjälpte till. Jag vill verkligen att alla skulle finnas med, skulle kännas jättekonstigt om man missade någon. Min förhoppning är att någon nu blir hjälpt av den stora summa pengar som alla vänner bidraget med. Om någon kan slippa gå igenom detta helvete, då har alla bidragit till något gott.

Jag tycker att det mitt i sorgen kommer fram fler och fler minnen av allt fint vi gjort. Saknar dock så fruktansvärt mycket all beröring som vi gett varandra. Den där handen som rör vid mig vid alla tillfällen som gavs, den där pussen när vi gick förbi varandra. Godnattpussen och morgonpussen som var så viktig för oss. Kramarna i TV-soffan och alla härliga stunder vid matbordet. Nu blir det en slängpuss till fotot som står framme. Ett godnatt och godmorgon till ett foto - det är inte sant att det ska vara så här framöver.

Ett brev i brevlådan igår som berättar att min älskade finns i minneslunden på griftegården. En vacker plats på den här jorden, men han ska inte vara där. Han ska vara hemma hos mig. Jag får försöka ta mig till platsen och minnas allt ljus han gett oss alla.

Kram till er alla

Tufft idag

En dag med mycket tårar, tårar och åter tårar.

Gick bra på mitt jobb, men så skulle jag till G:s jobb. De hade ringt och sagt att de hade lite personliga saker som jag kunde hämta.

Tur var att en gammal kollega till både G och mig var på plats. Det lättade i alla fall lite. Men att prata med G.s arbetskompisar som saknar honom så. Det gör ont, ont.

Att gå igenom dessa små lappar och annat som jag fick med i en påse hem, det påminner mig om så mycket att tårarna bara rinner. Det som var glädjeämnet var att hans chef skaffat en målvaktsklubba från sin son, som spelar målvakt i LHC till lille Vincent. Han ligger så sjuk i influensa och han blir säkert jättestolt över den klubban. De övriga små får autografer utav samma målvakt.

När jag kom så blev det sofflocket. Helt slut, bara att sova 1 timma och få lite nya krafter. Nu puttrar potatisen på spisen så det är snart dags att äta.

Det är också så svårt att vara så tankspridd som jag är. Skulle hämtat ut min medicin idag, 1 sort helt slut och det har jag totalt glömt bort. Men, men det ordnar sig. Det är en baggis jämfört med tomheten och saknaden.

Kram till er alla

Halsont

Nu börjar det krypa nära mig. Halsont, fryser och är allmänt urken. Kanske inte så konstigt när alla runt omkring är halvfriska. Hoppas det blir en kort sejour i min kropp.

Helgen har varit trevlig, men saknaden den består. Förstår inte hur jag ska stå ut, att för alltid känna denna saknad. Kommer jag verkligen att bli lycklig någon mer gång i mitt liv?

Jag måste försöka att glädja mig åt de små sakerna runt omkring mig. Det hade G verkligen velat att jag skulle göra. T ex att jag varit på ett möte i MHK ikväll. Avlöpte väl, kort men jag var där.

Glädja mig åt att jag haft en helg med goda vänner - tänk vilka vänner vi har - G och jag. Alla ställer upp på mig och hjälper mig. Kan inte nog påpeka hur viktigt det här är.

Det är fortfarande svårt att gå ut i trädgården. Det tar emot. Där var vi alltid tillsammans - det måste vara det som gör det så svårt. Men jag får ta det i små steg.

Jag kanske ska försöka känna glädje i att jag faktiskt lagat mat varje dag senaste tiden. G skötte alltid det. Men jag försöker. Det blir enkla rätter som går fort, men jag slarvar inte med maten.

Jag måste lära mig att leva mitt nya tomma liv. Se glädjeämnen som jag vet att G också blivit glad av. Han vill absolut inte att jag inte skrattar, träffar människor och mår gott. Han vägleder mig.......

Älskade, älskade G vad du är saknad.

Fredag

En riktig jobbfredag. Först till Oxelösund, hade en introduktion av en nyanställd kollega där. Riktigt skön att lämna vanliga kontoret och fokusera på en bra intro. Vackert väder och härlig bilkörning. Tänk vad tankar som rinner genom huvudet när man kör bil. En utrensning av mycket skedde under den här bilresan.

Åkte direkt till banken, massor med papper att fylla i, beställa nya intyg etc. Tack och lov att jag har denna underbara bankkvinna, Therese. Oj vad hon hjälper mig.

Sen kom min studiekompis Mia på besök, vi åt gott och drack ett par glas vin. Hade härliga diskussioner och minnen. Många minnen om Görgen och vi skrattade tillsammans. Dessa minnen är helt underbara att ha, och mycket, mycket annat i våra livspussel kom på tal. Tur att hon precis som jag är kvällstrött - så tidig sänggång blev det. Och vilken härlig morgonstund vi fick idag. En vacker soluppgång över sjön, lång frukost där vi fortsatt våra livsdiskussioner. Så härlig livsgnista du gav mig Mia!!

Idag ska jag åka till Tranås. Ska besök x-svärmor och svåger, svägerska. Blir kvar där i kväll, så även nu blir det att se fram mot härliga samtal.

Fast G fattas mig, beröringen är så efterlängtad. När jag sitter här i soffan, så känner jag hans stora hand smeka min kind. Jag måste förnimma den för att överleva. Skönt att kunna känna den här känslan, att minnas. Fortfarande så ställer jag frågan VARFÖR?

Jag borde för din skull gått ut i trädgården idag, i det härliga vårvädret. Hade du varit här, så hade vi varit ute och fixat. Men jag orkar inte. Det tar emot så mycket. Nu får jag glädjas åt att jag ska umgås med kära vänner i eftermiddag och kväll istället. Du måste ge mig ork att ta tag i trädgården. Den får inte förfalla. Ge mig av din energi.

Kram och puss

Mardröm

Igår kväll lyckades jag närvara vid ett möte i klubben där vi diskuterade kommande Vätternrunda. Det gick bra och jag var närvarande. Vi har många som bokat in sovplatser i år, jätteskoj för klubben.

Åkte hem, hade några telefonsamtal - som betyder så mycket. Får be om förlåtelse till alla att jag kanske inte är den bästa på att ringa just nu. Tror att det har med att jag har koncentrationssvårigheter. Kollade på TV och gick till sängs.

Jag har dock börjat att få mardrömmar. Jag lever i en mardröm där mitt hjärta ryckts ifrån mig och nu hemsöker mardrömmarna mig på natten.

Vi, G och jag, är ute och åker bil, kör över en kant, rakt ner i vattnet. Jag kommer ur bilen men inte mitt hjärta. Den blick som är mitt sista minne av hjärtat, den blicken har han i bilen. Jag vaknar upp, inser att han är borta. Inte i en drunkningsolycka utan genom sjukdom. Försöker somna om och samma dröm upprepas.

Den enorma saknaden börjar krypa på mig. Han är inte bortrest på semester, han är verkligen borta. Det borde räcka att jag lever i den mardrömmen på dagarna, jag vill få ro när jag sover.

Tänk om båda mardrömmarna kunde försvinna, att mitt hjärta återvänder till mig. Att kunna sudda ut den senaste månaden i mitt liv, det vore underbart. Tyvärr vet jag inom mig att det inte är möjligt.

Saknar, saknar och åter saknar. Jag är halv, kommer jag någonsin att bli hel?

Sista mailet från mitt hjärta

 

Den här bilden var det sista mailet som mitt hjärta skickade till mig. Lyckan var stor på Alla hjärtans dag när det kom! Kärlek i stor mängd.

1 månad

Idag hjärtat mitt är det 1 månad sedan du lämnade mig. En månad som är ett svart tomrum i mitt liv. Jag kan inte förstå att du inte kommer hem.

I bilen in till jobbet idag, så följde jag på klockan hur det var den 18:e februari. Ungefär när de gav dig smärtlindring, ungefär när de fyllde på och till slut när du desperat ropade hur ont det gjorde och sedan föll ihop. Jag går igenom förloppet, minut för minut och tänker att det inte är sant. Det är nog en dröm.

Man säger att drömmar kan bli verklighet. Tyvärr vet jag att du aldrig kommer tillbaka till verkligheten. Det enda jag vet är att du fortfarande vakar över mig. Du sprider ditt lugn i hemmet.

Igår kväll kom Jessica med familj och spenderade kvällen och natten i vårt hus. Skönt!

Fast jag känner att jag ibland behöver ensamheten och då säger jag ifrån till alla. Och alla är så förstående.

Mitt hjärta gråter, tårar rinner på min kind. Älskade du!

Solig söndagsmorgon

Här sitter jag en söndagsmorgon och tittar ut över sjön. En ljuvlig soluppgång finns där ute. Det är vackert. Men i mitt hjärta är det solnedgång.

Ingen älskad make att fixa frukost till. Att berätta för om den här vackra soluppgången.
Ingen att planera dagen tillsammans med. En sån där skön söndag som vi brukade ha. Kanske ta att städa av lite, det börjar bli lite trädgårdsdax så vi hade säkert fixat till lite utomhus.

En härlig söndagslunch och en ännu bättre söndagskväll med god mat.

Det spelar ingen roll hur vacker soluppgången är. I mitt hjärta är det solnedgång och tomt.

Orkade med att gå på lite handboll i går kväll, men det var tungt. Tur att medlemmarna är så fantastiska och mötte mig med många kramar. Jobbigt var det, men jag tror att första gången är värst.

Tog några glas vin tillsammans med grannar och somnade tidigt. Din lille Nisse sover tätt intill mig nu vissa kvällar. Vissa kvällar blir han kvar på soffan. Han har inte varit i din säng sen den där hemska dagen för snart en månad sedan.

Mina tårar rinner, jag vill att du är med mig! Saknar dig så mycket - undrar om jag någonsin kan känna soluppgång i kroppen igen?

Styrelsemöte

Idag ska vi ha styrelsemöte i vår vägsamfällighet.

Jag måste mobilisera all styrka för att klara av det här. Jag brukar bolla frågor med min käre man, men kan ju inte göra det nu.

De andra kommer hit till mig. Jag vill det för att orka. Känner mig väldigt splittrad, svårt att koncentrera mig på vad vi behöver ta tag i. Men det är allt som ska vara klart till årsmötet som har prioritet.

Jag måste vänja mig vid att livet måste gå vidare. I det ingår styrelsejobbet. Ibland känns som att jag inte någonsin kommer att kunna tänka klart. Jag vet innerst inne att det blir bättre, men det känns långt, långt bort.

Min älskade du gav mig så mycket energi. Den är borta nu. Ge mig en gnutta lust att gå vidare.

Kramar i massor!

Sov gott!

Igår somnade min älskade morbror Sven in. Ett långt (95 år), rikt liv, har slocknat.

Här sitter du i din älskade trädgård 17 juli 2013 och firar din 95-årsdag. Jag hoppas att du nu har träffat din älskade Valborg och min Görgen.

Du ringde mig när du fått veta att mitt hjärta lämnat mig och då sa du att det borde vara min tur. Jag orkar inte mycket längre sa du.

Vila i frid, morbror!!

Papper och åter papper

Undrar hur mycket papper man ska fylla i efter ett dödsfall?

Det bara väller in blanketter som ska hit och dit, tillsammans med en massa intyg. Varför kan det inte i vår IT-värld göras via nätet om man så vill?

Och så alla telefonsamtal man ska ringa för att få fram alla uppgifter. Orken räcker inte riktigt till. Ett telefonsamtal per dag är ungefär vad man orkar. Helt konstigt att man inte orkar ta flera på samma gång.

Jag saknar mitt hjärta så mycket. Ingen att bolla dessa frågor med. Det finns så många fina människor runt mig, men jag vill som vanligt ha koll. Därför ska jag göra allt själv. Hoppas att det ger mig styrka framöver.

När jag tittar på fotot som jag ställt fram så tittar han leende på mig. Detta underbara varma leende, och skrattet som var så varmt. Jag har inte fattat att jag inte får höra det här någon mer gång. Jag framkallar ljuden i mitt huvud, längtar och väntar på att han ska komma tillbaka.

Jag känner mig lugn här i vårt hus, men får lite ont i magen när jag ska iväg. Kan det vara så att han är här med mig? Ser till att jag mår bra i vårt paradis.

Jag har så mycket frågor i mitt huvud. Hur ska det bli? Kommer jag att orka? Kommer mitt nätverk att besöka mig? Kommer jag att klara av att bo kvar i huset? Det är många tunga sysslor som ska fixas. Fy vad det är jobbigt. Stora tårar rinner på min kind - kom tillbaka och pussa bort dom.

Kram

Sjukskriven 50 %

Mitt besök på vårdcentralen igår, resulterade till slut i en sjukskrivning på 50% t.o.m 28 mars. Men det var inte självklart.... och det kan bli så att försäkringskassan inte godkänner det hela.

Jag har inte varit sjukskriven sedan 1991, så jag hoppas och tror att de förstår att jag inte fejkar. Det gör väldigt väldigt ont. Både i kropp och själ. Och att då försöka att koncentrera sig på jobbet i 8 timmar per dag, är inte lätt.

Att vara här några timmar gör mig gladare. Men orken till 8 timmar finns inte just nu.

Idag ska jag tillbringa kvällen med barn och barnbarn. Det kommer att göra mig gott.

Kram till er alla och glöm inte att tala om för de dina att du älskar dom. Imorgon kan det vara försent!

Helt slut

Idag åkte jag till jobbet. Har tänkt att försöka jobba 75 % den här veckan.

Det gick inte alls bra. Efter knappt fyra timmar var jag totalt slut, tårarna sprutade och var helt matt. Det var bara att packa ihop och åka hem.

Kan det vara så att jag börjar förstå allt det hemska?

Lagade lite lunch när jag kom hem. Lade mig på soffan och har sovit i över 2 timmar. Är fortfarande helt matt i kroppen. Kan inte ta mig för något alls, bara sitter här, ömsom gråtandes, ömsom helt likgiltig. Borde åka och handla, men kroppen vill inte vara med. Så här ville inte G att jag skulle må. Jag måste försöka.

Jag ska till doktorn i morgon kl. 10.00 och hoppas han kan förklara för mig hur jag ska göra för att komma ur det här tillståndet.

Söndag

Vaknade sent för att vara mig, halv åtta. Sovit utan tabletthjälp i nästan 8 timmar. Jag tror att det beror på att jag är mentalt urladdad.

Går upp, äter frukost och har bestämt mig för att sätta igång med sortering av kläder. Det låter helt befängt, men jag ska "städa bort" min älskades saker. Det gick inte att komma igång. Ändå gör det ondare för varje dag som går. Att se kläderna där han hängde dem, det är hemskt. Och att jag ska plocka bort allt, är ännu hemskare. Han kommer väl snart?

Jag gick runt här hemma, gick ut i solen, tillbaka in igen, satte mig i soffan kollade lite TV. Sen gick jag runt igen. Tog telefonluren, ringde till äldsta dottern och frågade om de kom hit för en fika. Ja, de skulle komma.

Dags att laga mig lite lunch innan de kommer. Det fixade jag. Åt ordentligt. Sen gick jag runt här igen. Men fick nog lite styrka av lunchen, så jag tog tag i det hemska. Plocka undan mitt hjärtas saker. Fick hjälp av dottern med familj när hon kom. Nu är det mesta sorterat.

Dofterna från kläderna - de är min älsklings! Så jäkla svårt att känna. Tankarna far runt. Han kommer kanske och då har jag tagit bort hans saker. Det handlar nog om att jag inte riktigt förstått. Han kommer inte mer.

Jag sitter nu och tittar på fotot av dig, jag slänger en slängkyss och längtar efter din bamsekram. Puss mitt hjärta, varför har det blivit så här?

Du är och kommer alltid vara min älskade!

Tårar och skratt = Livet

Att det kan finnas så mycket tårar. Hela jag bara brast vid vårt fina avsked i går. De känslor som rusade genom min kropp går inte att beskriva.

Att sitta längst fram i kyrkan, tittade på kortet av min älskade, barnens älskade, barnbarnens älskade, alla släktingars älskade, alla vänners vän - så tufft. Att höra musiken som hjärtat och jag valt - och som vi trodde skulle spelas om så där 25-30 år, så ont, så ont, så ont.

Idag är hela min kropp totalt utmattad. Jag ler dock mer idag. Åt den fina stunden vi trots allt fick, åt alla som delade den här stunden med oss och på något sätt lyfte oss i sorgen.

Jag kan höra skratten från minnesstunden, jag kan höra minnesorden med ett leende. Du gjorde skillnad för många och du fanns till för många.

Tyvärr orkade jag inte riktigt hålla det tal jag skrivit. Men det gjorde Karin på ett så fint sätt. Jag tänker faktiskt avsluta det här inlägget med mitt brustna hjärtas ord till min älskade:

Du var allt jag nånsin önskat
Du var allt jag nånsin drömt
Du var den som fick mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du var den som fick mig hoppas
Du var den som fick mig le
All min kärlek fick du bära

Tack alla ni underbara som kommit hit idag för att stödja oss i familjen. Den svåraste dagen i våra liv. Den finaste av alla, vår älskade Görgen, har lämnat oss i en oändlig sorg. Vi har svårt att tro att det är sant.

Görgen fanns till för oss alla. Han tog aldrig någon stor plats, men han fanns och han fixade allt. Han gjorde fina avtryck hos alla som träffade honom.

Han var vår trygghet, en stor stark nallebjörn som månade om att alla runtomkring honom skulle trivas. Ingenting var någonsin omöjligt.

Han älskade vårt hus, Sommarro. Han såg fram emot att få gå i pension lite tidigare och att bara få vara…. Han hade många planer som han skulle genomföra. Det blev inte så.

Jag lovar att jag ska försöka genomföra stora delar av dessa planer, framför allt med hjälp av familj och vänner.

Den ofrivilliga framtiden vi nu går till mötes utan honom kommer att bli tuff, oerhört tuff. Men för att hedra dig, minnas dig, så ska vi tillsammans klara av även den. Dina avtryck finns kvar och tillsammans med er, alla fina vänner, släkt, barn och barnbarn så kommer vi att klara den, hur omöjligt det än känns just nu.

Våra hjärtan har gått i tusen bitar, men längst därinne ska vi gömma alla härliga minnen av dig, min älskade. Vi ska minnas din mat, dina skämt, dina kramar, ja alla har vi våra egna minnen som vi gömmer djupt, djupt inom oss.
Vi ska föra ditt lugn vidare. Vårt älskade Sommarro ska fortsätta att vara ett pensionat, alla har alltid varit och ska alltid vara välkomna.

Karshults sommarstugeområde är sig inte likt. Ytterligare en hustomte har somnat in.
2 av dina bästa vänner, Janne och Eddie, har gått före, och jag är övertygad om att ni 3, sitter på en molntuss, tar en öl, snackar lite småskit och skrattar.

Sov i ro världens bästa Gögga!

R.I.P

Den värsta dagen i mitt liv här.

Sov gott mitt hjärta!

Kväll

Här sitter jag i vår soffa. Helt ensam, efter att underbara grannar varit här. Ingen öm man som ger mig en kram.

Det är kvällen innan värsta dagen i mitt liv. Jag och många med mig, ska imorgon ta farväl av min älskling. Så grymt livet kan vara. Varför och åter varför fick vi inte uppleva mer?

Jag hoppas att vårt avsked blir så ljust och fint det bara kan, i en sådan här stund. Du är värd allas våra omtankar och avsked. Du är underbar och du har gett så mycket avtryck på alla som mött dig.

En före detta arbetskamrat till dig har hjälpt mig att hitta serveringspersonal. ALLA hjärtat ställer upp på oss. Vi får tillbaka av det vi gett. Det var så vi alltid sa, som man behandlar andra, så vill man bli behandlad själv. Och det har visat sig dessa hemska dagar. Så många som ger bevis på detta.

Jag tror att det kommer att bli en hemsk natt, men kanske med din hjälp kan jag kanske sova lite grann. Jag känner att du ger mig styrka att klara av morgondagen. Och du ger säkert styrka till alla nära och kära.

Jag skickar dig massor med pussar och kramar och hjälp mig att klara morgondagen.

Vaknar tidigt

Jag är ledig idag. Förberedelser inför den värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade tidigt och har sovit oroligt i natt.

Jag hade ett jättefint besök av Malin igår kväll. Hon drabbades hårt för snart 2 år sedan, då hennes älskade pappa snabbt rycktes bort. Ett otroligt skönt samtal som gav mycket stöd. Vi diskuterade hur konstiga tankar man kan få i det tillstånd jag befinner mig. Hur man kommer vidare, och hur olika alla vi människor reagerar i krissituationer. Tack Malin, du ingav hopp hos mig.

Idag ska jag försöka få lite ordning här hemma. Men det är så svårt att koncentrera sig. Jag börjar på en sak, går vidare, påbörjar något annat och inget blir slutfört. Tankarna går inte att samla ihop, vilket gör mig, som har ett kontrollbehov, till en mycket disträ person. Jag känner inte igen mig själv.

Jag måste försöka att skärpa till mig. Jag ska klara morgondagen, för din skull mitt hjärta. Har läst lite kort som du skrivit till mig. Du kallade mig för Min fina flicka. Vilken kärlek det finns i de orden. Och kärlek spred du runt omkring dig. Du gav ett otroligt intryck på personer du mötte. Inte för att du såg till att ta plats, utan för att du bara fanns. Du fanns för alla. Du fixade så att vi alla mådde bra.

Nu måste vi fokusera på att göra ditt avsked vackert. Vackert och ljust, visa vår kärlek. Tur att vi visat vår kärlek till dig när du fanns här ibland oss.

Kram

Lill-lördag

Vanliga veckor brukade G och jag fira lite lill-lördag.

Om idag, varit för några veckor sedan hade jag känt mig jätteglad. Jag ska vara ledig torsdag och fredag. Alltid skönt med en liten kortvecka.

Den här gången är det hemskt! Jag är ledig för att jag ska ta ett sista farväl av dig mitt hjärta. Mitt eget hjärta brister snart. Det kan inte vara sant, låt mig spola tillbaka bandet - du ska vara här med mig och fira lill-lördag. Duka lite fint, dricka lite vin, äta gott och prata så som vi alltid gjorde.

Det enda som kan få mig att le är de härliga stunder av just prat som vi haft. Stött, blött, diskuterat, planerat och mycket mer. Jag ska aldrig mer planera, inte långt fram. Det blir inte som man tänkt sig.

Att behöva komma hem idag, plocka upp varor till kylen och veta att jag aldrig mer får dela en måltid med dig, min finaste. Att jag i morgon ska gå till frissan och ingen som talar om att jag är vacker när jag kommer hem. Att behöva städa för att det kommer gäster som ska vara med på gudstjänsten. Jag brister snart. Hela kroppen skakar. Jag vill inte vara med.

Ingen älskade att fråga om jag kommit ihåg allt, ingen att bolla med. Jo, jag har så många fina omkring som jag fråga och be om hjälp - men jag vill ha dig!!!! Vi visste alltid precis vad den andra parten ville, vi såg på varandra och kunde direkt utläsa hur dagen varit. Vi kramades varje dag - jag vill ha en kram av dig nu.

Nu ska jag sätta mig och korrekturläsa programmet till din begravning - j-la lill-lördag.

Som tur är kommer en fin, kär kompis hit ikväll. Så jag kommer att skåla med dig hjärtat när jag tar ett glas vin.

Den värsta dagen i mitt liv väntar runt hörnet - fredag! Hur ska jag överleva?

Kämpar på

Jag är tvungen att kämpa på. I morse var min mage i uppror, jag valde att vara hemma från jobbet. Kände att kroppen inte orkar.

Massor att fixa, dels inför fredagen då vi ska ha begravningsgudstjänst över den finaste människan på jorden. Jag vill att han kommer tillbaka, tårar rinner. Sen är det ju alla papper som ska hit och dit.

Man får kämpa. Jag behövde ett dödsintyg från akuten, där G avled. Jättetrevlig personal bemötte mig i telefonen. Jag kunde komma förbi idag för att hämta intyget. Sagt och gjort, jag åkte dit. Fick intyget i ett kuvert. När jag var halvvägs hemma öppnade jag kuvertet. Då stod det fel dödsdatumet i intyget. Det var bara att ringa igen. Samma trevliga tjej, som fixade till. Tillbaka till akuten på eftermiddag. När jag kom dit blev jag ombedd att sätta mig i väntrummet. Det gjorde så ont, det var här vi kom in för 2 veckor sedan.

Efter en stund öppnas en dörr, ut kommer den underbara kvinnliga läkaren, Åsa, som var med oss efter dödsfallet. Hon tog med mig in och då brast allt. Att kliva in där min älskade slutade andas, det var fruktansvärt. Läkaren var helt underbar, vi satt ner i 30 minuter och pratade om vad som hänt. Hon följde med mig in i det rum där min älskade slutade sitt. Nu i efterhand förstår jag att det är en terapi att göra det här. Och hon tvingade mig inte, hon berättade så fint och tog så väl hand om mig.

Sjukvården får så mycket skit, men dessa människor jag mött idag, har varit helt fantastiska. Utan att ta betalt - så hjälpte hon mig med läkande ord. En pytteliten bit fick ro. Men många bitar kvar, tvivlar på att jag kommer att få ro i hjärtat. Det värker, det värker.

Har också passat på att fixa mycket pappersjobb idag. Väntar fortfarande att G:s jobb ska höra av sig med svar på de frågor jag ställt. Svaret skulle jag få förra veckan, men inget har hörts. Dålig respekt tycker jag.

Jag har många vänner som hör av sig och det ger mig mod. Helt fantastiska människor. Det bästa är att jag vet att de kommer att finnas för mig även efter begravningen. För att inte tala om vår familj, vår underbara familj. Jag är lyckligt lottad som har alla dessa fina människor.

Kram till er alla!

Hur många tårar finns?

Jag undrar hur många tårar som finns i ett huvud? Den här hemska smärtan gör att det ständigt rinner tårar, ibland häftigt, ibland lite stilla.

Jag tror att jag snart vaknar ur min mardröm, men måste lära mig att mardrömmen är sann. Det värsta som kan hända har hänt.

Han kommer inte tillbaka, den finaste människan på jorden har lämnat oss. Jag ska försöka att föra din anda vidare. Här och nu. Det är så vi planerade. Fortsätta ha ett hus som alltid är öppet, där vi gillar att människor kommer och går, att de möts etc.

Det var tufft att stå vid spisen själv igår. Nu är första gången gjord. Det var ju ditt jobb, älskling. Att laga mat.

Nu ska jag laga min egen frukost, ingen som kommer upp och pussar på mig idag. Jag skickar alla kramar och pussar jag kan till dig och hoppas att du känner dom i din himmel.

Lördag morgon

En vanlig lördag morgon för många. Men inte för mig.

Jag brukar gå upp, fixa frukost, lyssna på Ring så spelar vi. Du mitt hjärta vaknar, kommer upp, ger mig en kram och en puss. Sen brukar vi lösa Melodikrysset tillsammans, ta en kopp kaffe och sedan är det alltid lite pyssel att utföra.

Idag fick jag gå upp själv, äta min frukost, lyssna på Ring så spelar vi. Men ingen kom upp och gav mig kramen och pussen. Måste lära mig leva utan det. Det blir inget Melodikryss heller. Pyssla lite ska jag göra och jag ska åka till Tranås en sväng tillsammans med härlig väninna. Allt för att skingra min tankar.

Jag ska också för första gången sedan du lämnade mig, laga lite mat. Jag vill äta din underbara mat, älskling. Tur att jag så många gånger tackat dig för allt det goda du bjudit mig på. Tänk om jag aldrig sagt det.

Jag har också skrivkramp hjärtat. Svårt att sortera alla mina tankar för att sedan får ner dem här på bloggen.

Kram