Förkylningstid

Då var det dags igen - en superförkylning har drabbat mig. Var på jobbet under förmiddagen i går, men det gick inte. Jag fick åka hem och lägga mig.

I fredags besökte jag det medium jag nämnde tidigare. En av de bästa saker jag gjort under det halvår som nu gått sedan min älskade lämnade jorden. Jag vill inte här redogöra för vad som hände, men det var helt enkelt så skönt. Bekräftelse på att det finns något efter det här jordelivet, det fick jag verkligen.

I helgen hade jag besök av Cilla med familj. Kräftfiske, god mat och dryck och umgänge. Så härligt, det ger mig så mycket energi. Allt i hennes pappas anda. Jag tror att vi alla njöt av helgen. Till och med deras hund Maja gick ihop med min Nisse (katten). Katten börjar att acceptera hunden. De kan vistas i samma rum.

Gott om kräftor var det i burarna. Det var kul, barnen tyckte det var jätteskoj och de åt så mycket. Härligt.

Nu har jag varit vaken i snart 2 timmar. Dags att sova igen. Har sovit sedan i går kl. 14.00, med bara små korta vakna stunder. Tror att det betyder att kroppen behöver sömnen för att bli frisk. Jag lyssnar på kroppstollen. Sova, sova = snart frisk.

Kram

Ny vardag

Nu är det slut på semester och ledighet. Den blev ju lite längre, med 2 veckors sjukskrivning och det var ju inte så att man kan ligga i sängen, trots feber och hosta. Den hetta som var, innebar att även sjuklingen gick ner och badade.

Nu har jag jobbat drygt 1 vecka. Det går bra, bättre än innan semestern. Bakslagen är många, dalarna i berg- och dalbanan de kommer. Kanske något längre mellanrum, men de går djupare ner. Så har man åkt upp en bit, så åker man ännu längre ner......

Men enligt kuratorn - jag är normal.

Jag har i alla fall bestämt en sak - jag tar hjälp med städningen. Det är så mycket andra vardagliga saker som jag nu måste göra själv, så städningen plockar jag bort. Var fjortonde dag ska hon komma. Hoppas att jag får mer tid att läka nu, att ägna mig åt motion kanske?

För det behöver jag. Min diabetes vill inte alls vara med i det här sorgearbetet. Blodsockret ligger högt och jag måste ta mig i kragen och börja motionera mera. Ett gymkort kanske, men ett årskort på simhallen blir det definitivt. Måste få rutin på motionen. Måste lära mig att ta promenader på helgerna och simma i veckorna.

Jag måste också bli mycket bättre på riktig lagad mat på kvällarna. Lätt att fly undan med någon macka eller något annat lätt. Det hade inte hjärtat tillåtet. Nu måste jag lära av hans visdom. Vanlig husmanskost på kvällarna ska det bli.

Har en spännande fredag framför mig. Jag har bokat tid hos ett medium. Jag har tagit referenser, pratat med personer som besökt henne. Alla har varit så fascinerade och nöjda. Personer i situationerna som liknar min säger att de blivit lugna. Jag hoppas att även jag kan få uppleva det.

Nu är det dags för mig att klippa gräs. Alla allmänna ytor i området är det dags för, min tur nu. Och så min egen tomt. Jag har att göra.......

Kram alla vänner

Annorlunda

Hur annorlunda har inte denna sommar varit?

2 veckors semester blev det. Resa till Öland och mycket folk här hemma, det är en snabb summering. Efter dessa 2 veckor så insjuknar jag i hög feber och frossa som följdes av en förskräcklig hosta. Jag kravlade mig iväg till jobbet förra måndagen, när min semester skulle vara slut. Men se, jag orkade bara månaden. Sen blev det läkarbesök.

Bronkit (och början till lunginflammation) blev svaret. Inte konstigt att jag var trött, sov halva dagarna och hostade mig igenom nätterna. Doktorn sjukskrev mig, så nu har jag varit hemma igen. Det är ingen lek att vara sjuk när det är 30 grader varmt. Tur att det finns skugga och ett svalt hus. Känner mig lite bättre idag, så nu blir det jobb igen på måndag.

När jag var hos doktorn, så fixade hon en telefontid med en kurator. Och hon ringde i går kväll. Hoppas jag aldrig mer behöver den sortens hjälp mer. För det var banne mig ingen hjälp. Att jag är trött, har koncentrationssvårigheter, gråter mycket etc - allt är normalt. Finns ingen hjälp att få, utan så här ska det vara och det kommer att ta minst ett år innan det lättar. Jag trodde i min enfald att jag kanske skulle få lite redskap som kunde hjälpa mig framåt. Men nej - svaret var att jag är normal. Att det är en del av sorgearbetet.

Hon skulle ringa igen om 2 veckor. Till dess skulle jag fundera på om jag är deprimerad eller om det "bara" är sorg. Hur jag ska kunna svara på det, det vet jag inte.

Jag ska fortsätta att leva i denna berg- och dalbana och tänka på mitt hjärta med all den glädje han gett mig. Nu vet jag att jag är normal....

Tack alla ni underbara runt om mig som ger mig energi. Hoppas ni fortsätter att orka med mig, när jag åker på livets berg- och dalbana. Den är lång och det kommer att ta tid innan jag kliver av den.

Kram