Checkar ut och Checkar in

Jag har varit utcheckad ett bra tag från min blogg. Har saknat inspiration helt enkelt. Nu checkar jag in för en liten uppdatering.

Sommaren har flutit på, jobbat nästan hela sommaren. Bara några få semesterdagar. Har umgåtts med vänner, barn och barnbarn och saknaden efter mina älskling är hemsk. Vissa dagar går jättebra, och visst har jag överlevt. Vissa dagar och stunder är hemska. En tröst är att han inte checkat ut från mitt hus, han finns omkring mig och vägleder en del.

Jag tycker att det är jobbigt med allt som måste skötas i trädgården. Det tar sån tid. Samtidigt är jag inte mogen att lämna vårt hem. Främst för att Görgen lever kvar här, allt påminner om honom och som sagt han vägleder mig.

Idag har jag också checkat ut från jobbet. Jag ska i natt åka till vårt älskade Mallorca och Alcudia. Jag ska fira vår 13-åriga bröllopsdag där nere. Vi var där på vårt bröllopsresa och efter det har vi besökt ön många gånger. Jag har en kompis med mig, en mycket kär kompis som får dela bröllopsdagen och några andra härliga dagar med mig. Vi får fira med att gå till hjärtats favoritrestaurang.

För 3 år sedan var vi där och firade 10-årig bröllopsdag. Då hade vi också goda vänner med oss. Görgen valde noga restaurangen vi skulle fira på. Han kommer att finnas med nu också, ge oss härliga skratt och många minnen. Jag lovar att vi ska dricka ett gott rött spanskt vin och skåla med honom i himlen.

Här sitter hjärtat på stranden i Alcudia. Och snart sitter jag där och tänker på dig.

Vårkänslor

Vad är vårkänslor?

• Är det när Moder Natur visar sig i full blom igen? När t ex mina små sparrisar kommer upp ur jorden, vitsipporna som täcker hela skogen? Solens strålar som värmer igen?
• Är det när det pirrar i kroppen? Man känner sig lite gladare, ljuset som nu finns omkring oss?
• Eller är det när någon man älskar, kramar hårt och man bara känner det där härliga, som man bara kan känna från en person man verkligen älskar?

Jag har aldrig funderat på det här tidigare, men i år är det så påtagligt.

Min definition av vår är allt det här.

Jag fullkomligen älskar när Moder Natur visar sig i full blom. Och det upplever jag just nu.

Det pirrar av förväntan i kroppen. Förväntan över vad sommaren ska ge, förväntan över att kunna sitta på bryggan och dingla med benen. Kanske med ett gott glas vin, tillsammans med goda vänner. Förväntan över vad svampskogen ska ge - blir det ett gott svampår? Självklart eftersom förväntningen finns.

Men jag saknar känslan av att vara älskad, känslan av attraktion. Jag vet att mina vänner tycker om mig, och jag tycker väldigt mycket om dom. Jag får och ger många kramar. Men saknar den där speciella, som jag tror att ni alla har känt. Den tillgivna, pirrande, underbara kramen av en person som man är attraherad av. Den saknar jag så fruktansvärt, och det är värre än förra året.

Min förklaring är att jag mår bättre, oftast i alla fall, bättre än vad jag gjorde förra året. Då var allt en dimma. Jag har lärt mig massor om mig själv, jag har överlevt, fast jag inte trodde det. Jag har lärt mig att ha kul, att le, att känna förhoppning, förväntan och längtan. Jag har lärt mig att ta egna beslut, i både stora och små frågor. Jag vet också någon som skulle vara stolt över mig.

Jag har också lärt mig att försöka leva nu. Det är inte alltid så lätt. Men saknaden av att dela många saker med en kärlek, den är stor.

Är det nästa fas i sorgearbetet? Att lära sig att inte ha någon som säger: Jag tycker om dig - när man kommer hem? Att njuta av ett glas vin själv, att packa en matsäck och ge sig iväg själv på en picknick?

Min vårförhoppning är att nästa fas går fort. Att jag lär mig att vara själv.

Ett år i sorg

Idag för ett år sedan, den 17 februari, kom jag hem och du låg på soffan.
- Jag mår så illa och har ont i ryggen, sa du
. OK, maginfluensan har slagit till, svarade jag. Då får du ingen puss.....

Kvällen fortsatte och du fick mer och mer ont. Du ringde ditt jobb och sa att du inte skulle komma i morgon och inte heller nästa dag. Min tanke, fast jag inte uttalade den var: Hur kan du veta att du inte kommer på onsdag?

Jag ville att vi skulle åka till sjukhuset, men du ville avvakta. Vi förstod nog båda två att det inte var maginfluensa eftersom värken tilltog. Vi gick till sängs, men du vankade fram och tillbaka fram till strax efter fyra på morgonen då du sa att vi måste åka.

Inte kunde vi föreställa oss vad som inom ett par timmar skulle hända. Vi kom till sjukhuset, du blev väl omhändertagen, prover togs men smärtan släppte inte. Efter drygt en timma på sjukhuset föll du bara ner i golvet. Död. Det mesta hemska hände.

Ingen förstod någonting. Det ofattbara - du fanns inte hos oss mer. Undrar om du förstod att det här skulle ske? Jag har så många frågor som jag aldrig får svar på.

Jag har överlevt, men inte levt. Jag saknar dig något så otroligt mycket. Vet inte hur jag ska klara morgondagen, ettårsdagen av det hemska.

Jag förstår nog fortfarande inte vad som hänt. Jag väntar att du ska komma in genom dörren och ge mig den där bamsekramen och kyssen som jag alltid fick av dig. Någonstans vet jag att det bara är en dröm, men ibland tror jag att du bara är borta tillfälligt.

Jag har fortfarande inte kunnat gå till minneslunden, jag minns dig här hemma istället. Hemmet är mitt allt. Ditt och mitt hem, som jag nu byggt om, precis så som vi bestämt. Det är här jag hör hemma, det är här du finns med mig. Jag känner hur du är omkring mig och ger mig ett lugn när jag är här. Ändå har jag flytt många gånger under året som gått.

Och vilka vänner vi har. Samt vilka underbara barn och barnbarn vi har. Alla har stöttat, funnits, gråtit med mig, skrattat med mig och vi har haft underbara minnen av dig som vi njutit av. Fast det hjälper inte. Du är inte här, där du ska vara.

Min förhoppning är att du har det bra, att du är bland fina vänner, att ni äter god mat och dricker ett gott vin. Och du bestämmer säkert vad som serveras, du tar över lite grann, precis som du gjorde så underbart här på jorden. Du finns för alla.

Min kärlek till dig, den finns för alltid. Och jag saknar dig så. Tårarna rinner på min kind och jag vill ge en Kram till min älskade man.

Många tankar

Då är det dags att lämna vintern ett tag. Jag åker till Thailand, 2 veckor.

Kan väl säga att det är med blandade känslor. Mycket säger att det blir bra, och en del av mig säger att det inte känns rätt.

Varför känns det inte rätt? Jo den jag älskar mest finns inte med mig. En känsla av att jag lämnar honom hemma. Hur kan man ens tänka såg? Jag vet att det låter konstigt, men så känns det. Jag vet att han skulle tycka att jag gör rätt - och ändå känns det fel. Förstår ni hur dumma tankar jag har, men det är nog sorgen som visar sig så här.

11 månader av fruktansvärd saknad kanske är på väg att komma ifatt mig lite. Känner mig trött, gråter inte synligt lika ofta som tidigare, men inombords.

Jag upplever också att jag sviker vår egen lille Nisse. Att åka från honom i 2 veckor när han inte mått så bra, sedan husse gick bort och renoveringen här hemma som han inte gillade. Jag vet att han blir så väl omhändertagen av kära grannen, men matte lämnar honom i sticket......

Jag är också fylld av mer oroskänslor än tidigare resor. Förbereder en massa konstiga saker, som jag vet är bra att de finns om något händer. Så har jag aldrig tänkt tidigare, utan bara åkt. Min tolkning av det är att det är ensamheten som gör sig påmind. Har jag tänkt på det, eller det, eller det? Frågorna blir större när man inte har någon att bolla med.

Nu ska jag dock ta mig i kragen, njuta av sol, bad och en och annan drink i goda vänners sällskap. Ladda batterierna för att komma hemma med lite ny energi.

Sköt om er här hemma, så ska jag pyssla om mig själv på en härlig strand i Thailand.

Kram