Ett år i sorg

Idag för ett år sedan, den 17 februari, kom jag hem och du låg på soffan.
- Jag mår så illa och har ont i ryggen, sa du
. OK, maginfluensan har slagit till, svarade jag. Då får du ingen puss.....

Kvällen fortsatte och du fick mer och mer ont. Du ringde ditt jobb och sa att du inte skulle komma i morgon och inte heller nästa dag. Min tanke, fast jag inte uttalade den var: Hur kan du veta att du inte kommer på onsdag?

Jag ville att vi skulle åka till sjukhuset, men du ville avvakta. Vi förstod nog båda två att det inte var maginfluensa eftersom värken tilltog. Vi gick till sängs, men du vankade fram och tillbaka fram till strax efter fyra på morgonen då du sa att vi måste åka.

Inte kunde vi föreställa oss vad som inom ett par timmar skulle hända. Vi kom till sjukhuset, du blev väl omhändertagen, prover togs men smärtan släppte inte. Efter drygt en timma på sjukhuset föll du bara ner i golvet. Död. Det mesta hemska hände.

Ingen förstod någonting. Det ofattbara - du fanns inte hos oss mer. Undrar om du förstod att det här skulle ske? Jag har så många frågor som jag aldrig får svar på.

Jag har överlevt, men inte levt. Jag saknar dig något så otroligt mycket. Vet inte hur jag ska klara morgondagen, ettårsdagen av det hemska.

Jag förstår nog fortfarande inte vad som hänt. Jag väntar att du ska komma in genom dörren och ge mig den där bamsekramen och kyssen som jag alltid fick av dig. Någonstans vet jag att det bara är en dröm, men ibland tror jag att du bara är borta tillfälligt.

Jag har fortfarande inte kunnat gå till minneslunden, jag minns dig här hemma istället. Hemmet är mitt allt. Ditt och mitt hem, som jag nu byggt om, precis så som vi bestämt. Det är här jag hör hemma, det är här du finns med mig. Jag känner hur du är omkring mig och ger mig ett lugn när jag är här. Ändå har jag flytt många gånger under året som gått.

Och vilka vänner vi har. Samt vilka underbara barn och barnbarn vi har. Alla har stöttat, funnits, gråtit med mig, skrattat med mig och vi har haft underbara minnen av dig som vi njutit av. Fast det hjälper inte. Du är inte här, där du ska vara.

Min förhoppning är att du har det bra, att du är bland fina vänner, att ni äter god mat och dricker ett gott vin. Och du bestämmer säkert vad som serveras, du tar över lite grann, precis som du gjorde så underbart här på jorden. Du finns för alla.

Min kärlek till dig, den finns för alltid. Och jag saknar dig så. Tårarna rinner på min kind och jag vill ge en Kram till min älskade man.