Fortsättningen på semestern

Vaknar klockan 05.00. Stiger upp, äter frukost och läser tidningen. Har massor som behöver göras. Men det blir inget gjort. Hur himla knäpp kan man bli?

Kokar lite gelé (som troligen inte blir gelé, kanske blir saft då det inte stelnar). Behöver dammsuga, städa i största allmänhet, putsa fönster, rensa bland blommorna, sy gardiner till dottern - och inget får mig att börja. Utan här sitter jag framför datorn, tittar på foton, gråter, går ett varv - men gör inte det jag ska.

Behöver åka och handla - måste ta mig till duschen först. Stegen är tunga, tunga. 6 timmar i vaket tillstånd. Normalt hade jag gjort massor på dessa timmar. Nu är inget gjort. Ska det fortsätta så här? Är mitt nya liv ett liv utan ork?

Fy vad jag gnäller. Jag har helt underbara barn, barnbarn, grannar och vänner. De är så fina, och finns alltid till för mig. MEN det är inte du - som var min stora inspirationskälla. Alltid positiv, alltid peppande, alltid steget före och dina ord - det ordnar sig. Det är det jag vill ha tillbaka.

Det är till dig jag vill koka gelé och göra chutney. Det är till dig jag vill baka. Det är för dig jag vill städa, sätta in lite blommor i en vas, stryka dina skjortor, ta ett glas vin ihop med. Skratta ihop med, smågnabbas tillsammans, kramas och säga till varandra hur bra vi har det i livet. Nu är livet bara halvt och jag har nog åldrats massor.

Ett bevis på det var igår. Jag tog lille Vincent och for till Flygvapenmuséet. När jag betalade entré så tog de mig för att vara pensionär. Kanske inte fel - om jag åldrats 7 år på den här tiden, så är jag 7 år närmare dig. För jag önskar ofta att det ska gå fort tills vi är tillsammans igen.

För din skull jag dock försöka vara kvar många år till. Se till att alla våra nära mår bra. Hjälpa och stötta, se våra barnbarn växa upp och berätta om hur fin du är.

Nu skickar jag bamsekramar till dig där du sitter på molntussen som precis nu skymmer solen.

Semester?

Underbart solsken, ljumma kvällar - det är så min semester har börjat. Men vad gör det? Det är inte kul, finns inget kul alls, utan jag bara fortsätter att försöka överleva.

Sommaren är förknippad med att vi tillsammans går här och lufsar, har huset fullt av folk, tar en öl och ett glas vin på eftermiddagen. Sitter där i skuggan av parasollen, tittar ut över sjön. Kanske vi packar matsäckskorgen, tar en tur med båten, picknic på någon liten strand eller klippa.

Vi åker till svampskogen. Det gjorde jag i lördags morse tillsammans med dotter och familj. 10 liter kantareller blev resultatet. Hur kul var det? Varje steg andas dig, där gick du, och så tog du den svängen och jag den här. Visst, jag var inte ensam - men det är inte detsamma utan dig.

Och nu då? Jag kan inte sköta båten själv, så den ligger där den ligger. Vad ska jag ha i matsäckskorgen? Att laga för 1 person - det blir inte av.

De ljumma kvällarna - vem ska jag prata med och skåla med? Jag har fullt av vänner - men det är du som fattas. De senaste 3 veckorna har varit de värsta hittills. Jag orkar ingenting, utan när klockan är 8-9 på kvällen då kryper jag ner i sängen. Vill bara sova bort tiden. Jag grät mycket första tiden, men det är inget mot nu. Tårarna bara flödar - dag ut och dag in. Kommer små, små ljusglimtar, och sen faller jag igen.

Idag har vi avslutat allt med husövertagandet, tagit bort dina bankkonton. Nu finns du inte ens där. I förrgår gjorde jag ett av dina projekt, fick lite ordning i garaget. Och där är varje sak en bit av dig. Det var ditt revir. Nu ska jag åka till tippen och slänga delar av det. Sen finns du inte där heller.

Jag ska resa bort några dagar under min semester. Jag vill, och jag vill inte. Alla säger till mig att miljöombyte blir bra. Jag kan ju hoppas.......

Fy tusan vad det gör ont, Jag saknar dig så.