Fortsättningen på semestern

Vaknar klockan 05.00. Stiger upp, äter frukost och läser tidningen. Har massor som behöver göras. Men det blir inget gjort. Hur himla knäpp kan man bli?

Kokar lite gelé (som troligen inte blir gelé, kanske blir saft då det inte stelnar). Behöver dammsuga, städa i största allmänhet, putsa fönster, rensa bland blommorna, sy gardiner till dottern - och inget får mig att börja. Utan här sitter jag framför datorn, tittar på foton, gråter, går ett varv - men gör inte det jag ska.

Behöver åka och handla - måste ta mig till duschen först. Stegen är tunga, tunga. 6 timmar i vaket tillstånd. Normalt hade jag gjort massor på dessa timmar. Nu är inget gjort. Ska det fortsätta så här? Är mitt nya liv ett liv utan ork?

Fy vad jag gnäller. Jag har helt underbara barn, barnbarn, grannar och vänner. De är så fina, och finns alltid till för mig. MEN det är inte du - som var min stora inspirationskälla. Alltid positiv, alltid peppande, alltid steget före och dina ord - det ordnar sig. Det är det jag vill ha tillbaka.

Det är till dig jag vill koka gelé och göra chutney. Det är till dig jag vill baka. Det är för dig jag vill städa, sätta in lite blommor i en vas, stryka dina skjortor, ta ett glas vin ihop med. Skratta ihop med, smågnabbas tillsammans, kramas och säga till varandra hur bra vi har det i livet. Nu är livet bara halvt och jag har nog åldrats massor.

Ett bevis på det var igår. Jag tog lille Vincent och for till Flygvapenmuséet. När jag betalade entré så tog de mig för att vara pensionär. Kanske inte fel - om jag åldrats 7 år på den här tiden, så är jag 7 år närmare dig. För jag önskar ofta att det ska gå fort tills vi är tillsammans igen.

För din skull jag dock försöka vara kvar många år till. Se till att alla våra nära mår bra. Hjälpa och stötta, se våra barnbarn växa upp och berätta om hur fin du är.

Nu skickar jag bamsekramar till dig där du sitter på molntussen som precis nu skymmer solen.