Nu börjar det krypa nära mig. Halsont, fryser och är allmänt urken. Kanske inte så konstigt när alla runt omkring är halvfriska. Hoppas det blir en kort sejour i min kropp.
Helgen har varit trevlig, men saknaden den består. Förstår inte hur jag ska stå ut, att för alltid känna denna saknad. Kommer jag verkligen att bli lycklig någon mer gång i mitt liv?
Jag måste försöka att glädja mig åt de små sakerna runt omkring mig. Det hade G verkligen velat att jag skulle göra. T ex att jag varit på ett möte i MHK ikväll. Avlöpte väl, kort men jag var där.
Glädja mig åt att jag haft en helg med goda vänner - tänk vilka vänner vi har - G och jag. Alla ställer upp på mig och hjälper mig. Kan inte nog påpeka hur viktigt det här är.
Det är fortfarande svårt att gå ut i trädgården. Det tar emot. Där var vi alltid tillsammans - det måste vara det som gör det så svårt. Men jag får ta det i små steg.
Jag kanske ska försöka känna glädje i att jag faktiskt lagat mat varje dag senaste tiden. G skötte alltid det. Men jag försöker. Det blir enkla rätter som går fort, men jag slarvar inte med maten.
Jag måste lära mig att leva mitt nya tomma liv. Se glädjeämnen som jag vet att G också blivit glad av. Han vill absolut inte att jag inte skrattar, träffar människor och mår gott. Han vägleder mig.......
Älskade, älskade G vad du är saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar