tisdag 4 mars 2014

Kämpar på

Jag är tvungen att kämpa på. I morse var min mage i uppror, jag valde att vara hemma från jobbet. Kände att kroppen inte orkar.

Massor att fixa, dels inför fredagen då vi ska ha begravningsgudstjänst över den finaste människan på jorden. Jag vill att han kommer tillbaka, tårar rinner. Sen är det ju alla papper som ska hit och dit.

Man får kämpa. Jag behövde ett dödsintyg från akuten, där G avled. Jättetrevlig personal bemötte mig i telefonen. Jag kunde komma förbi idag för att hämta intyget. Sagt och gjort, jag åkte dit. Fick intyget i ett kuvert. När jag var halvvägs hemma öppnade jag kuvertet. Då stod det fel dödsdatumet i intyget. Det var bara att ringa igen. Samma trevliga tjej, som fixade till. Tillbaka till akuten på eftermiddag. När jag kom dit blev jag ombedd att sätta mig i väntrummet. Det gjorde så ont, det var här vi kom in för 2 veckor sedan.

Efter en stund öppnas en dörr, ut kommer den underbara kvinnliga läkaren, Åsa, som var med oss efter dödsfallet. Hon tog med mig in och då brast allt. Att kliva in där min älskade slutade andas, det var fruktansvärt. Läkaren var helt underbar, vi satt ner i 30 minuter och pratade om vad som hänt. Hon följde med mig in i det rum där min älskade slutade sitt. Nu i efterhand förstår jag att det är en terapi att göra det här. Och hon tvingade mig inte, hon berättade så fint och tog så väl hand om mig.

Sjukvården får så mycket skit, men dessa människor jag mött idag, har varit helt fantastiska. Utan att ta betalt - så hjälpte hon mig med läkande ord. En pytteliten bit fick ro. Men många bitar kvar, tvivlar på att jag kommer att få ro i hjärtat. Det värker, det värker.

Har också passat på att fixa mycket pappersjobb idag. Väntar fortfarande att G:s jobb ska höra av sig med svar på de frågor jag ställt. Svaret skulle jag få förra veckan, men inget har hörts. Dålig respekt tycker jag.

Jag har många vänner som hör av sig och det ger mig mod. Helt fantastiska människor. Det bästa är att jag vet att de kommer att finnas för mig även efter begravningen. För att inte tala om vår familj, vår underbara familj. Jag är lyckligt lottad som har alla dessa fina människor.

Kram till er alla!

2 kommentarer:

  1. Å Elsa! Varför varför? Jag ställer också frågan hela tiden. Det är så jäkla orättvist!
    Blir så otroligt glad av att höra om bemötandet du fick från läkaren och de andra. Rätt personer på rätt plats som känner empati, som förstår människor.
    Massor med varma kramar så syns vi snart <3

    SvaraRadera
  2. Ja Mia, vi måste ses snart. Tack för din omtanke.

    SvaraRadera