Söndag

Vaknade sent för att vara mig, halv åtta. Sovit utan tabletthjälp i nästan 8 timmar. Jag tror att det beror på att jag är mentalt urladdad.

Går upp, äter frukost och har bestämt mig för att sätta igång med sortering av kläder. Det låter helt befängt, men jag ska "städa bort" min älskades saker. Det gick inte att komma igång. Ändå gör det ondare för varje dag som går. Att se kläderna där han hängde dem, det är hemskt. Och att jag ska plocka bort allt, är ännu hemskare. Han kommer väl snart?

Jag gick runt här hemma, gick ut i solen, tillbaka in igen, satte mig i soffan kollade lite TV. Sen gick jag runt igen. Tog telefonluren, ringde till äldsta dottern och frågade om de kom hit för en fika. Ja, de skulle komma.

Dags att laga mig lite lunch innan de kommer. Det fixade jag. Åt ordentligt. Sen gick jag runt här igen. Men fick nog lite styrka av lunchen, så jag tog tag i det hemska. Plocka undan mitt hjärtas saker. Fick hjälp av dottern med familj när hon kom. Nu är det mesta sorterat.

Dofterna från kläderna - de är min älsklings! Så jäkla svårt att känna. Tankarna far runt. Han kommer kanske och då har jag tagit bort hans saker. Det handlar nog om att jag inte riktigt förstått. Han kommer inte mer.

Jag sitter nu och tittar på fotot av dig, jag slänger en slängkyss och längtar efter din bamsekram. Puss mitt hjärta, varför har det blivit så här?

Du är och kommer alltid vara min älskade!