Jag vill vakna upp en morgon som den här och inse att vi ställt tillbaka klockan. Min älskade ska krama och pussa mig innan han åker till jobbet, precis som han gjort varje dag under de fina år vi haft. Jag vill, jag vill ha dig här, hjärtat.
Jag sover lugnt med hjälp av medicin och vetskap om att du vakar över mig. Men varje morgon, strax före kl. 05.00, den tid du åkte till jobbet, så vaknar jag. Det kanske är din puss som väcker mig. Jag hoppas att det är så. Tacksam för att jag trots i allt elände kan sova några timmar varje natt. För att orka behöver jag det.
Idag ska jag åka till banken. Så mycket att fixa, men jag ska orka. Jag ska orka för din skull.
Jag sitter i ett blomsterhav och skriver. Tänk vad många fina människor som finns runt om oss. Jag har ju varit lite motståndare till blommor vid sådana här situationer. Nu inser jag hur mycket det värmer.
Jag känner också ett behov av ensamhet. Behöver få skrika ut min sorg när jag är själv. Jag låter mina tårar rinna fritt, jag lyssnar på vår musik, jag vankar fram och tillbaka som du gjorde sista natten. Jag har behov av att göra så här. Samtidigt har jag ett stort behov av alla människor, så med andra ord blir det kaos.
Jag kan inte planera ordentligt, och det vet du - det är inte jag. Kontrollfreak kallade du mig, nu har jag inte kontroll längre. Men du var också kontrollfreak så du håller nog någorlunda kontroll på mig så jag fixar det jag ska.
Jag saknar dig så jäkla mycket. Saknar, saknar och åter saknar. Kan vi ställa tillbaka klockan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar