En hel vecka i detta hemska kaos har gått. En vecka fylla med alla dessa fina ord, meddelande, blommor, samtal och besök. Jag kan inte nog påpeka vad det betyder. Man får älta, älta och gråta tillsammans med alla fina nära, kära, vänner och bekanta. Detta tar mig ett kliv framåt, och rätt var det är går det fyra bakåt. Så lyfts jag igenom av nytt ältande.
Jag har en tungt eftermiddag framför mig Prästen som ska jordfästa det finaste jag haft, kommer på besök. Tur att vi pratat så mycket, så jag vet precis hur han vill ha det. Men varför ska jag behöva berätta detta nu???? Vi skulle ju bli gamla tillsammans.
Satt i morse, gick tillbaka en vecka i mina tankar, tittade ut på en helt fantastisk soluppgång och ställde mig frågan: Varför fick du inte se flera soluppgångar? Solens upp- och nedgång samt alla vackra mångator vi beundrat. Vi ska tillsammans fortsätta att njuta av denna utsikt. Vi sa många gånger att det var skönt att vi inte tog allt detta för givet, utan fortsatte kommentera att vi levde i paradiset. Vi njöt, vi satt på kvällarna med ett glas vin och tittade ut över sjön. Vi verkligen njöt.
Du har lärt mig att vara mig själv, att inte göra något jag inte vill. Jag känner att du kommer fortsätta leda mig i det här nya, påtvungna livet.
Ett telefonsamtal igår berättade om biskop Martin Lönnebo som jobbade mycket under tsunamin. Han fick frågan om hur hanterade detta med död och dödsbesked, mitt i allt kaos. Han sa så kloka ord. Döden är aldrig längre bort än ett andetag, för någon. Det är ju faktiskt sant.
Så alla som läser det här, ta vara på det som finns NU, njut och gör det ni vill och kan.
Kram till er alla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar