Tiden

Trots allt det tuffa så stannar inte tiden upp. Nu har det gått flera månader utan att jag bloggat. Jag försöker att överleva.

Jag kan inte påstå att jag lever, utan jag försöker överleva. Trots att jag gjort skojiga saker, varit en sväng på Kreta tillsammans med en riktigt god vän, planerat min renovering av badrum och hall, så sjunker jag långt ner i avgrunden emellanåt. Det blir lite längre mellan fallen, men jag tycker att de blir djupare.

I fredags kom min syster och svåger hit, vi hade en jättefin kväll med god mat och dryck. På lördagsmorgonen tog vi våra bilar och for till Tranås. Vi skulle besöka kyrkogården där vi har våra föräldrar. Men ack vad jag sjönk. Så fort jag närmade mig kyrkogården så började benen att skaka. Tårarna trillade i strid ström. Jag hade glömt näsdukar, men min svåger hade. Den fick jag låna.

Vackert med hornmusikkårens musik, men tårarna fortsatte trilla. Vi åkte gemensamt och tog en fika. Sen skulle jag påbörja hemfärden. Den resan blev hemsk. Det gick inte att hejda gråten och den förtvivlan jag känner. Görgen tog en del av mitt hjärta med sig och den delen kan aldrig repareras. Jag känner en sådan förtvivlan över att han inte finns kvar här i livet. Jag kan känna egoism i mina känslor, men jag tror inte jag är den enda som känner så. Jag tror att flera med mig som blivit ensamma upplever det här.

Efter flera timmars förtvivlan så somnade jag en stund. Totalt utpumpad. Vaknade och visste inte om jag skulle gå till mina grannar eller stanna hemma. Men så kände jag, om jag inte orkar vara kvar, så är det bara att gå hem. Det blev en trevlig kväll med flera nya bekantskaper.

Jag har inte riktigt kommit upp till ytan än, men jag hoppas att snart komma igen.

Jag saknar, saknar och åter saknar. Min stora kärlek, mitt stora stöd, mitt underbara bollplan, min levande "nallebjörn" som alltid kramade mig och uppmuntrade mig.

Många frågar mig vad de kan göra för att hjälpa mig på traven. En befogad fråga, som jag tyvärr inte har något svar på. Tror att jag måste gå igenom det här för att komma vidare. Ibland funderar jag på om jag inte ger mig tid att sörja ordentligt. Jag springer på med projekt, jobb och aktiviteter. Jag kanske ger mig för lite tid till att sörja.

Många frågor som jag ställer mig, som omgivningen ställer har inga svar. Det enda vi med säkerhet vet är att tiden går vidare. Många lever och jag försöker komma dit. Hittills har jag bara överlevt.