Jag finns till, men jag vet inte om jag lever. Det känns som jag är i en bubbla, på väg att spricka. Den pyser ut sorg och åter sorg. Vad kommer att hända om den spricker helt? Hur långt ner faller jag?
Alla dessa varför som far fram och tillbaka i mitt huvud? Och hur många hur kan man ifrågasätta? Hur ska jag lösa det, och det, och det osv.När börjar alla fina människor runt omkring mig tröttna på mitt ältande? Hur länge orkar de med mig? Och ska jag någonsin bli glad igen?
Jag tror ingen kan förstå hur mycket som surrar i huvudet och ändå är det inget sammanhang i tankarna. Det är nog det värsta. Koncentrationssvårigheterna, planerandet som inte fungerar, glömmer saker och att jag är så fruktansvärt trött. Så trött att jag stundvis känner mig sjuk. Jag känner mig skör.
Vill kunna känna glädje. Små stunder i helgen gjorde mig glad, men inte den rätta glädjen. Att kunna dela den med min älskade fattades.
Framöver kommer flera situationer som just nu känns som berg att bestiga. Att genomgå en begravning till, min älskade morbrors, att genomföra en bouppteckning och inte veta riktigt vad som händer gör mig orolig. Att genomföra en röjardag i stugföreningen utan mitt hjärta, kommer det att funka?
Jag är normalt ingen orolig människa, men jag är inte mitt rätta jag. Kommer jag att bli det igen?
Kram till er!
Usch vad jag lider med dig och inte kan jag ge dig några råd endast att tiden måste ha sin gång och du får rasa och klart att du kommer upp igen. Det enda du måste göra är att ge allt sin tid. Om du orkar så kan jag komma ner nästa vecka så kan du älta över mig, jag klarar det och lovar att jag tröttnar inte. Sorg är sorg och det är en tung sak att bära. Kramar
SvaraRaderaJag lider verkligen med dig, tror att jag skulle bli likadan. Det kommer att ta tid innan du blir riktigt glad igen, men du kommer att bli det. Det har gått så kort tid ännu och du har flera pärser att gå igenom som Påsken, Midsommar och Jul. Kan du inte få medicin så att du kan fungera någorlunda, det man känner i hjärtat finns det nog ingen medicin emot tyvärr. Jag saknar mina älskade föräldrar fruktansvärt men jag försöker plocka fram roliga minnen vi hade tillsammans och då kan jag skratta. Att förlora sin älskade livspartner är hemskt, jag var ju väldigt nära att förlora min. Mina tankar finns alltid med dig. Kram från Britt med <3
SvaraRaderaTack snälla för era omtankar. De värmer mig.
SvaraRadera