Egna förväntningar

Jag har ibland lite svårt att förstå mig själv. I går morse när jag åkte till jobbet, så planerade jag lite i huvudet. Jag skulle ha en kväll själv, jag tänkte att den ska jag utnyttja till det, och det, och det. Vad tror ni hände? Inget blev gjort. Kommer hem, vanligt plock cirka 30 minuter, ett par telefonsamtal och sedan hade musten gått ur mig. Trött, tröttare, tröttast - det var jag det.

Försökte verkligen hitta förklaringar - och varför ska jag göra det? Jag måste lära mig - jag orkar inte ta tag i saker efter 11 timmarspass. Så långa är faktiskt mina dagar. Jag åker ca 1/2 7 på morgonen hemifrån och är hemma vid 18.00. Pendlingen tar tid - och ork. Men jag måste lära mig att acceptera det. Det är nog där svårigheten ligger. Min egen acceptans.

Ikväll kommer maken hem på ett gästspel. I morgon bitti åker han på resa till Bryssel och Frankrike. En resa han behöver. Jag unnar honom verkligen denna lilla tripp som jag förstår blir ganska intensiv. Han kommer hem på lördag eftermiddag igen. Och det är ett minst sagt späckat program. Men ikväll hinner jag ge honom ett par kramar.

Nu kör vi hårt - ny arbetsdag - nya möjligheter.