Har idag kommit hem och känner en enorm frustration. Efter gårdagens långpass så har jag så ont i mitt bäcken och höfter.
Jag måste inse att jag har en sjukdom - och det vill jag inte inse. Ska mitt liv bli så här? Att jag inte kan jobba med det roligaste jag vet. Jag älskar att leda, fördela och träffa gästen. Att 1 arbetspass blir långt, gör mig inte ett dugg - jag vill fortsätta mitt liv så. Ska jag bli förhindrad av sjukdomen?
Jag kan säga att jag vill vara aktiv, jag vill kunna röra mig - jag vill, jag vill....
Tänk om mitt besked när jag träffar min läkare, blir att det är så här det kommer att kännas och jag måste ta det lugnt? Jag har faktiskt fällt lite tårar idag, trots att jobbet gett mig massor av positivitet. Jag vill inte se mig sjuk, ha begränsningar i hur jag kan röra mig och vara. Det känns skit!!!!
Slut på gnäll - jag ska snart få avnjuta en underbar måltid, ett glas rött och umgås med min man som jag inte träffat ordentligt den här veckan. Han har varit på konferens, och jag har jobbat när han varit hemma. Så ikväll är mysfaktorn stor. Trots min frustration..........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar