Orolig

känner jag mig idag. Läste ett sms:s i morse som fick mig att fundera. Gör jag rätt som åker till jobbet idag? Eller ska jag helt enkelt göra en insats för en dotter som inte mår bra? Hon blev överfallen i lördags kväll, när hon i nyktert tillstånd var på väg till sin bil. Hon klarade sig fysiskt bra, tack vare att hon är vältränad, men psykiskt mår hon inte alls bra nu. Till råga på allt fick hon fortkörningsböter i går. Inte kul ovanpå allt annat. Hon har också haft en riktigt tuff tid i sitt liv, med separation och många jobbiga beslut att ta. Vad kan jag som mamma göra för att underlätta det här? Får ta ett telefonsamtal när hon vaknat för att kolla vad jag kan göra. Stackars liten!

Min intervju igår var spännande. Nu kommer väntan på besked. Och vad är det man säger - inget är som väntans tider.

Idag ska hårtestarna åka av. Ser förskräcklig ut just nu, men hoppas det blir bättre efter kvällens dust hos Johanna. Längtar efter att få det fixat.

Nu kör vi på, ta hand om varandra, krama varandra och njut!