Jag såg verkligen fram mot vår familjelördag och hade en massa planer på vad jag skulle fixa innan vi skulle träffas.
Av dessa planer blev inget - jag föll totalt ihop i lördags morse. Att det kan göra så fruktansvärt ont. Jag bara gick omkring, grät och saknaden var total.
När väl barnen kom och vi åkte till Linköping släppte det lite, men det gick aldrig helt över. Vi hade en otroligt trevlig dag - men det fattades en!
Söndagen flöt på och tystnaden kom på eftermiddagen när huset blev tomt. Sakta började jag min klättring mot en ny arbetsdag. Det är tufft med 8-timmarsdagar. Totalt utpumpad när jag kommer hem. Och i kväll ska jag på ett möte. Mitt näst sista styrelsemöte i MHK. Hoppas jag fixar det.
Jag är långledig fr.o-m idag t.o.m tisdag, vilket jag tror kommer att bli jättebra för mig. Sen jobbar jag bara 2 veckor och sedan far jag iväg på semester. Jag ska ta en tur till vårt älskade Mallorca, precis så som vi planerat att göra - hjärtat och jag. Nu tar jag med ett barnbarn och 2 döttrar som också ville följa med. En riktig tjejresa. Och vet ni vad - jag ska bara vara.
Tror att mitt hjärta hade gjort så också, åkt till vår älskade ö. Där fann vi alltid avkoppling och styrka.
Sköt om er, ta vara på varandra och jag själv ska klättra och falla flera gånger om.
tisdag 29 april 2014
lördag 26 april 2014
Familjedag
Idag ska vi, hela familjen åka till Linköping för att äta lunch hos en kund till mitt älskade hjärta. Är övertygad om att han kommer att vara med oss. Det blir en dag i hans anda.
Efter lunchen åker vi hit hem, äter gott bl a kräftor förstås och umgås. Precis det som min älskade gillade mest. Att ha alla samlade.
Hoppas att det blir en enormt fin dag, att vi kan vara i din älskade trädgård och bara mysa. Leka med barnen (påskäggsjakt förstås i skogen).
Just nu är det tungt, saknar dig så. Skakar i hela kroppen av längtan. Alla fina barn och barnbarn kommer att hjälpa mig senare idag. De ger mig hopp om en framtid där jag enbart bär fina minnen och att kroppen också kan minnas utan att tårarna rinner.
Var med oss idag, sprid ditt lugn till oss och låt oss minnas. Din värme, din generositet, din humor, ditt omhändertagande - allt det du var. Följ oss från din himmel.
Gud vad jag saknar dig!
Efter lunchen åker vi hit hem, äter gott bl a kräftor förstås och umgås. Precis det som min älskade gillade mest. Att ha alla samlade.
Hoppas att det blir en enormt fin dag, att vi kan vara i din älskade trädgård och bara mysa. Leka med barnen (påskäggsjakt förstås i skogen).
Just nu är det tungt, saknar dig så. Skakar i hela kroppen av längtan. Alla fina barn och barnbarn kommer att hjälpa mig senare idag. De ger mig hopp om en framtid där jag enbart bär fina minnen och att kroppen också kan minnas utan att tårarna rinner.
Var med oss idag, sprid ditt lugn till oss och låt oss minnas. Din värme, din generositet, din humor, ditt omhändertagande - allt det du var. Följ oss från din himmel.
Gud vad jag saknar dig!
torsdag 24 april 2014
Trög hjärna
är precis vad jag upplever att jag har. Svårt att komma ihåg saker, svårt att planera tid.
Insåg i går kväll efter ett möte att jag inte hinner med. Allt jag bör göra, blir inte gjort. Tiden finns inte. Små, små saker blir berg i vissa lägen.
Att inte få bolla allt detta med min älskade och göra en planering ihop, det gör så ont. Saknaden blir ännu större.
Den största saknaden är närheten, kramarna och pussarna. Gud vad det är hemskt. Att inte få planera tillsammans är också så svårt. Och denna känslomässiga berg- och dalbana som jobbar i min kropp. Den vill jag vara utan. Jag vill inte stanna på altanen och gråta, jag vill inte lägga mig ensam, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte - det är så mycket jag inte vill.
När ska jag få känna att jag vill något igen? Att få längta till något. Visst jag längtar hela tiden efter mina nära och kära, som är så underbara. Jag har så många fina vänner och ändå behöver jag ensamheten också. Förstår ni hur knäppt det är i den här tröga hjärnan. Dubbelbudskap hela tiden. Är det saknaden av tvåsamheten som skapar detta kaos?
Kram
Insåg i går kväll efter ett möte att jag inte hinner med. Allt jag bör göra, blir inte gjort. Tiden finns inte. Små, små saker blir berg i vissa lägen.
- Eftersatt trädgårdsarbete
- Stryktvätt
- Städning
- Plantering av trädgårdsland
- Förbereda helgen (ALLA barnen kommer)
Att inte få bolla allt detta med min älskade och göra en planering ihop, det gör så ont. Saknaden blir ännu större.
Den största saknaden är närheten, kramarna och pussarna. Gud vad det är hemskt. Att inte få planera tillsammans är också så svårt. Och denna känslomässiga berg- och dalbana som jobbar i min kropp. Den vill jag vara utan. Jag vill inte stanna på altanen och gråta, jag vill inte lägga mig ensam, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte - det är så mycket jag inte vill.
När ska jag få känna att jag vill något igen? Att få längta till något. Visst jag längtar hela tiden efter mina nära och kära, som är så underbara. Jag har så många fina vänner och ändå behöver jag ensamheten också. Förstår ni hur knäppt det är i den här tröga hjärnan. Dubbelbudskap hela tiden. Är det saknaden av tvåsamheten som skapar detta kaos?
Kram
måndag 21 april 2014
Påskhelgen
Nu är den första långhelgen efter mitt hjärtas bortgång över. Tomt, tomt och åter tomt.
Jag har den enorma glädjen att ha en underbar familj runt omkring mig. Långfredagen bjöd på lunch i Vadstena och kvällen med ena svärsonens släkt. Tänk så fantastiskt att få uppleva detta.
Påskafton började med ett besök hos frissan, välbehövligt "skitsnack" och en kortare frisyr blev resultatet. Därefter kom barn, barnbarn, svärsöner och en svärsons föräldrar hit på påsklunch och kvällen tillbringades med barnen. Vi grillade förstås. På lunchen fick mina köttbullar godkänt och även laxen. Jag har inte stått för sådan matlagning på de senaste 14 åren. Skönt att man kanske lärt sig lite genom att vistas vid sidan om matlagningen.
Påskdagen gick i trädgårdens tecken. Ena dottern kvar här, eftersom de renoverar sin husvagn som de ställt upp på tomten. Så härligt att bara vara och så tog vi fram grillen igen.
Idag har jag varit hos min älskades son i Hallsberg. Träffat barnbarnen och son och sonhustru. Det är en förmån att ha alla dessa fina underbara ungar runt omkring. Och vad de ställer upp, så otroligt tacksam är jag.
Nu ska jag bara vara resten av dagen. Förbereda lite inför vägsamfällighetens årsmöte som är imorgon kväll och ladda för en jobbdag. Nu ska jag försöka heltid ordentligt. Att få ladda batterierna genom långledighet känns nyttigt. Och det är ju bara fyra dagar.......
Jag har tagit mig igenom många små steg den här helgen. Jag får hitta styrka i det och jag är väl medveten om att jag kommer att sjunka igen. Men just nu känner jag hopp.
Kram till er alla!
Jag har den enorma glädjen att ha en underbar familj runt omkring mig. Långfredagen bjöd på lunch i Vadstena och kvällen med ena svärsonens släkt. Tänk så fantastiskt att få uppleva detta.
Påskafton började med ett besök hos frissan, välbehövligt "skitsnack" och en kortare frisyr blev resultatet. Därefter kom barn, barnbarn, svärsöner och en svärsons föräldrar hit på påsklunch och kvällen tillbringades med barnen. Vi grillade förstås. På lunchen fick mina köttbullar godkänt och även laxen. Jag har inte stått för sådan matlagning på de senaste 14 åren. Skönt att man kanske lärt sig lite genom att vistas vid sidan om matlagningen.
Påskdagen gick i trädgårdens tecken. Ena dottern kvar här, eftersom de renoverar sin husvagn som de ställt upp på tomten. Så härligt att bara vara och så tog vi fram grillen igen.
Idag har jag varit hos min älskades son i Hallsberg. Träffat barnbarnen och son och sonhustru. Det är en förmån att ha alla dessa fina underbara ungar runt omkring. Och vad de ställer upp, så otroligt tacksam är jag.
Nu ska jag bara vara resten av dagen. Förbereda lite inför vägsamfällighetens årsmöte som är imorgon kväll och ladda för en jobbdag. Nu ska jag försöka heltid ordentligt. Att få ladda batterierna genom långledighet känns nyttigt. Och det är ju bara fyra dagar.......
Jag har tagit mig igenom många små steg den här helgen. Jag får hitta styrka i det och jag är väl medveten om att jag kommer att sjunka igen. Men just nu känner jag hopp.
Kram till er alla!
tisdag 15 april 2014
Ytterligare avslut
Sitter här i soffan och tänker. Jag är ledig idag, vi ska nämligen ha bouppteckningen. Johan kommer om en stund, så vi tar en fika innan vi möter upp Cilla nere i stan.
Det känns så konstigt. Att sätta sig ner och gå igenom tillgångar och skulder. Vad händer sen? Även det här är ett avslut som gör ont. Att sitta ner och gå igenom detta utan min älskade bredvid mig. Tur att jag har bonusbarnen med mig.
Jag kanske också får lite svar på om jag kan genomföra några av de projekt som G planerat för. Kommer jag att kunna fixa det? Får sätta mig ner, fundera på vad han skulle prioriterat och börja med något litet. Först ska jag ändå se till att klara av påsken. Det är inte lätt det heller, vill jag lova. Min förhoppning är att jag kommer omges av barn och barnbarn, både egna och bonus. Jag vill att det ska vara liv och rörelse här, precis som det skulle varit om mitt hjärta funnits kvar.
På fredag är det 2 månader sedan han tog sitt sista andetag. Det är de absolut värsta månaderna i mitt liv. Mitt hjärta sa alltid att man lär sig något av alla svårigheter. Men det här vet i tusan om jag lär mig något av. I samma stund som hans aorta gick sönder, gick mitt hjärta i tusen bitar. Det går inte att reparera. Jag faller hela tiden, tårar som aldrig tar slut. Det kan inte vara så att jag lär mig något av det här.
Hoppas nu att allt går bra idag. Kram till er
Det känns så konstigt. Att sätta sig ner och gå igenom tillgångar och skulder. Vad händer sen? Även det här är ett avslut som gör ont. Att sitta ner och gå igenom detta utan min älskade bredvid mig. Tur att jag har bonusbarnen med mig.
Jag kanske också får lite svar på om jag kan genomföra några av de projekt som G planerat för. Kommer jag att kunna fixa det? Får sätta mig ner, fundera på vad han skulle prioriterat och börja med något litet. Först ska jag ändå se till att klara av påsken. Det är inte lätt det heller, vill jag lova. Min förhoppning är att jag kommer omges av barn och barnbarn, både egna och bonus. Jag vill att det ska vara liv och rörelse här, precis som det skulle varit om mitt hjärta funnits kvar.
På fredag är det 2 månader sedan han tog sitt sista andetag. Det är de absolut värsta månaderna i mitt liv. Mitt hjärta sa alltid att man lär sig något av alla svårigheter. Men det här vet i tusan om jag lär mig något av. I samma stund som hans aorta gick sönder, gick mitt hjärta i tusen bitar. Det går inte att reparera. Jag faller hela tiden, tårar som aldrig tar slut. Det kan inte vara så att jag lär mig något av det här.
Hoppas nu att allt går bra idag. Kram till er
lördag 12 april 2014
Ett stort steg
Gårdagen var hemsk. En begravning så snabbt inpå jag följde mitt hjärta till sista vilan, det var tuffare än vad jag trodde. Mental urladdning igen och sjunka ner i djupet igen.
Idag har jag tagit ett steg i rätt riktning. Det var röjardag här i området. Frukosten serverades på vår altan så som vi nu gjort i många år. Skillnaden var den att jag fixade till det istället för mitt hjärta. Tror att han är lite stolt över mig, för att jag orkade genomföra det hela. Jag är lite stolt själv, kände bara en stor tillfredsställelse vid att vi håller traditionen levande.
Cilla och Tomas har varit här och hjälpt till. Haft en härlig stund tillsammans med dem nu i eftermiddag. Tänk vad jag har det bra - så fina barn och bonusbarn med respektive. Alla finns i min närhet och hjälper mig att gå vidare.
Nu ska jag tappa upp ett varmt bad, ta ett glas vin med mig, krypa ner och bubbla lite. Ska bara tända en brasa först, för lite kyligt inomhus eftersom dörren stått öppen hela dagen.
Jag tror att mitt hjärta har gett mig styrkan idag. Kram till er alla
Idag har jag tagit ett steg i rätt riktning. Det var röjardag här i området. Frukosten serverades på vår altan så som vi nu gjort i många år. Skillnaden var den att jag fixade till det istället för mitt hjärta. Tror att han är lite stolt över mig, för att jag orkade genomföra det hela. Jag är lite stolt själv, kände bara en stor tillfredsställelse vid att vi håller traditionen levande.
Cilla och Tomas har varit här och hjälpt till. Haft en härlig stund tillsammans med dem nu i eftermiddag. Tänk vad jag har det bra - så fina barn och bonusbarn med respektive. Alla finns i min närhet och hjälper mig att gå vidare.
Nu ska jag tappa upp ett varmt bad, ta ett glas vin med mig, krypa ner och bubbla lite. Ska bara tända en brasa först, för lite kyligt inomhus eftersom dörren stått öppen hela dagen.
Jag tror att mitt hjärta har gett mig styrkan idag. Kram till er alla
fredag 11 april 2014
Sov i ro
Idag ska vi följa min älskade morbror Sven till hans sista vila. En långt, fint, kärleksfullt liv har avslutats och vi ska dela den här dagen med min kusin och hennes familj. Vi ska orka!
För nu när jag sitter här, med datorn i knäet så gör det ont. Riktigt ont! Mycket känslor som rör sig i kroppen. Mycket som kommer tillbaka från när min älskades livslåga slocknade.
Tror inte min kropp är riktigt redo för en begravning till. Jag har mina fina flickor med mig, ett barnbarn och min syster med man. Tror verkligen att jag behöver deras stöd. För jag kan konstatera att även om morbrors liv blev långt, nästan 96 år så är inte min hjärna logisk än. Jag kan tänka att ett långt liv är till ända, men mina känslor stämmer inte med logiken.
Med hjälp av nära och kära kommer jag säkert att klara den här dagen också. Jag hade velat ha min älskade man vid min sida.
Nu sitter nog morbror och han på molntuss och tittar på oss när vi tar avsked. De vakar över oss, ser till att vi orkar. De ger oss sin styrka.
Kram till er
För nu när jag sitter här, med datorn i knäet så gör det ont. Riktigt ont! Mycket känslor som rör sig i kroppen. Mycket som kommer tillbaka från när min älskades livslåga slocknade.
Tror inte min kropp är riktigt redo för en begravning till. Jag har mina fina flickor med mig, ett barnbarn och min syster med man. Tror verkligen att jag behöver deras stöd. För jag kan konstatera att även om morbrors liv blev långt, nästan 96 år så är inte min hjärna logisk än. Jag kan tänka att ett långt liv är till ända, men mina känslor stämmer inte med logiken.
Med hjälp av nära och kära kommer jag säkert att klara den här dagen också. Jag hade velat ha min älskade man vid min sida.
Nu sitter nog morbror och han på molntuss och tittar på oss när vi tar avsked. De vakar över oss, ser till att vi orkar. De ger oss sin styrka.
Kram till er
tisdag 8 april 2014
Försäkringskassan
Igår ringde min telefon:
- Hej jag heter ??? och är rehabutredare på F-kassan
- Hej, svarar jag
- Hur har du tänkt dig fortsättningen på din sjukskrivning? Din inkomst har ju förändrats rätt mycket
- Ja kanske beroende på att jag inte varit sjukskriven sedan 1991
Det här och en massa andra ifrågasättande kom från den här människan. Hur svårt kan det vara? Jag har gått igenom en dramatisk upplevelse och lever i sorg, och fick en halvtidssjukskrivning på knappt 20 dagar. Ska den behöva ifrågasättas?
Efter en stund, när hon hör att jag gråter, kommer frågan:
- Vad behöver du hjälp med?
Tänk om jag visste det, då skulle jag söka den hjälpen. Tyvärr tror jag inte att det finns något svar bättre än att jag behöver sörja och jag är djävligt skör just nu. Kan man få lov att vara det, utan att behöva känna sig som en skitstövel?
1 sjukskrivning på 23 år - ska den behöva ifrågasättas? Jag springer inte ihjäl mig på försäkringskassan precis och just nu behöver jag landa i min stora sorg. Har jag rätt att få ersättning för de halva dagar jag varit hemma? Egentligen skiter jag i vilket, jag är hemma ändå och det får lösa sig. Men hur många mer är drabbade?
Innan det här samtalet kom igår, tyckte jag att det gått rätt så bra. Efter kan jag säga att jag föll platt ner som en pannkaka. Det är inte mycket som behövs för att man rasar ihop.
Nu är det dags att försöka pussla ihop min själ igen. Det är så svårt, svårt, svårt.
- Hej jag heter ??? och är rehabutredare på F-kassan
- Hej, svarar jag
- Hur har du tänkt dig fortsättningen på din sjukskrivning? Din inkomst har ju förändrats rätt mycket
- Ja kanske beroende på att jag inte varit sjukskriven sedan 1991
Det här och en massa andra ifrågasättande kom från den här människan. Hur svårt kan det vara? Jag har gått igenom en dramatisk upplevelse och lever i sorg, och fick en halvtidssjukskrivning på knappt 20 dagar. Ska den behöva ifrågasättas?
Efter en stund, när hon hör att jag gråter, kommer frågan:
- Vad behöver du hjälp med?
Tänk om jag visste det, då skulle jag söka den hjälpen. Tyvärr tror jag inte att det finns något svar bättre än att jag behöver sörja och jag är djävligt skör just nu. Kan man få lov att vara det, utan att behöva känna sig som en skitstövel?
1 sjukskrivning på 23 år - ska den behöva ifrågasättas? Jag springer inte ihjäl mig på försäkringskassan precis och just nu behöver jag landa i min stora sorg. Har jag rätt att få ersättning för de halva dagar jag varit hemma? Egentligen skiter jag i vilket, jag är hemma ändå och det får lösa sig. Men hur många mer är drabbade?
Innan det här samtalet kom igår, tyckte jag att det gått rätt så bra. Efter kan jag säga att jag föll platt ner som en pannkaka. Det är inte mycket som behövs för att man rasar ihop.
Nu är det dags att försöka pussla ihop min själ igen. Det är så svårt, svårt, svårt.
lördag 5 april 2014
Halvtid igen
Torsdag och fredag har jag jobbat 4 tim/dag. Det var helt omöjligt att orka heltid. Blev bara så ledsen för allt och inget. Kroppen är underlig, men förmodligen är det koncentrationen jag inte klarar av.
Har varit lite i trädgården, det går bättre för varje dag men jag saknar den där riktiga gnistan att ta tag i vårprojekten. I går kväll bjöd jag in några grannar på lite mat, helt spontant. Det kändes skönt. Hade också besök av Görgens dotter med barnbarn igår. En härlig stund, jag är så glad att alla finns här kring mig. Så fort mitt behov av sällskap finns, så är de där. Alla mina nära och kära.
Idag kommer Nilla med pojkvän och lämnar sin husvagn här. Och jag lagar lunch, en slottsstek. Har inte gjort det på flera, flera år. Jag har också försökt att lägga in gurka, men den smakar inte som G:s gurka gjorde. Vi måste vänja oss.... men vi saknar hans matlagning. Vi saknar hela honom.
Jag måste nog försöka att kontakta någon läkare/psykolog för att jag ska komma vidare. Min kropp orkar ju ingenting. Jag behöver nog en skjuts i rätt riktning och vägledning hur jag ska komma framåt i mitt nya ensamma, ofrivilliga liv.
Nu ska jag försöka att gå ett varv med snabeldraken och kanske ta en kaffe till melodikrysset. Har inte kunnat lösa det en enda gång sedan G lämnade livet. Det var en av våra mysiga lördagsstunder. Ska göra ett försök.
Kram till er
Har varit lite i trädgården, det går bättre för varje dag men jag saknar den där riktiga gnistan att ta tag i vårprojekten. I går kväll bjöd jag in några grannar på lite mat, helt spontant. Det kändes skönt. Hade också besök av Görgens dotter med barnbarn igår. En härlig stund, jag är så glad att alla finns här kring mig. Så fort mitt behov av sällskap finns, så är de där. Alla mina nära och kära.
Idag kommer Nilla med pojkvän och lämnar sin husvagn här. Och jag lagar lunch, en slottsstek. Har inte gjort det på flera, flera år. Jag har också försökt att lägga in gurka, men den smakar inte som G:s gurka gjorde. Vi måste vänja oss.... men vi saknar hans matlagning. Vi saknar hela honom.
Jag måste nog försöka att kontakta någon läkare/psykolog för att jag ska komma vidare. Min kropp orkar ju ingenting. Jag behöver nog en skjuts i rätt riktning och vägledning hur jag ska komma framåt i mitt nya ensamma, ofrivilliga liv.
Nu ska jag försöka att gå ett varv med snabeldraken och kanske ta en kaffe till melodikrysset. Har inte kunnat lösa det en enda gång sedan G lämnade livet. Det var en av våra mysiga lördagsstunder. Ska göra ett försök.
Kram till er
torsdag 3 april 2014
Försvunnen: Motivation
I går var en fruktansvärd dag. Tårar, tårar och åter tårar. Orkar inte ens prata med någon. Mer tårar.
De fina minnesböckerna från Görgens jordfästning kom på posten. Ännu mer tårar när man ser och läser alla fina hälsningar.
Pratar lite med ett par grannar, mer tårar. Tar de aldrig slut? Vaknar mitt i natten av att tårarna rinner. Jag orkar inte. Somnar om - och vaknar med tårar.
Åker till jobbet med tårarna rinnande utmed kinderna. Bestämmer mig för att bara jobba halvdag i dag och i morgon. Kanske kan det hjälpa mig. Nu har jag varit hemma drygt 1 timma och vad gör jag? Jo sitter här med datorn och tårarna bara rinner. Ute lyser solen och jag borde gå ut, samla solenergi och fixa lite i min takt. Men jag orkar inte. Tårarna tar över allt.
Jag har flera stycken som jag skulle behöva/vilja ringa till. Men jag orkar inte. Tårarna rinner för mycket. Klarar inte att koncentrera mig, vem ska jag ringa först? Inte ens ett samtal klarar jag.
Jag behöver städa av, men orkar inte. Ser inte för alla tårar. Många säger att jag är stark. Men var är den styrkan nu? Inte hos mig i alla fall. Ska jag söka läkare igen?
Fy tusan vad jag saknar: Görgen mitt hjärta och min energi.
De fina minnesböckerna från Görgens jordfästning kom på posten. Ännu mer tårar när man ser och läser alla fina hälsningar.
Pratar lite med ett par grannar, mer tårar. Tar de aldrig slut? Vaknar mitt i natten av att tårarna rinner. Jag orkar inte. Somnar om - och vaknar med tårar.
Åker till jobbet med tårarna rinnande utmed kinderna. Bestämmer mig för att bara jobba halvdag i dag och i morgon. Kanske kan det hjälpa mig. Nu har jag varit hemma drygt 1 timma och vad gör jag? Jo sitter här med datorn och tårarna bara rinner. Ute lyser solen och jag borde gå ut, samla solenergi och fixa lite i min takt. Men jag orkar inte. Tårarna tar över allt.
Jag har flera stycken som jag skulle behöva/vilja ringa till. Men jag orkar inte. Tårarna rinner för mycket. Klarar inte att koncentrera mig, vem ska jag ringa först? Inte ens ett samtal klarar jag.
Jag behöver städa av, men orkar inte. Ser inte för alla tårar. Många säger att jag är stark. Men var är den styrkan nu? Inte hos mig i alla fall. Ska jag söka läkare igen?
Fy tusan vad jag saknar: Görgen mitt hjärta och min energi.
onsdag 2 april 2014
Funderingar
Jag finns till, men jag vet inte om jag lever. Det känns som jag är i en bubbla, på väg att spricka. Den pyser ut sorg och åter sorg. Vad kommer att hända om den spricker helt? Hur långt ner faller jag?
Alla dessa varför som far fram och tillbaka i mitt huvud? Och hur många hur kan man ifrågasätta? Hur ska jag lösa det, och det, och det osv.När börjar alla fina människor runt omkring mig tröttna på mitt ältande? Hur länge orkar de med mig? Och ska jag någonsin bli glad igen?
Jag tror ingen kan förstå hur mycket som surrar i huvudet och ändå är det inget sammanhang i tankarna. Det är nog det värsta. Koncentrationssvårigheterna, planerandet som inte fungerar, glömmer saker och att jag är så fruktansvärt trött. Så trött att jag stundvis känner mig sjuk. Jag känner mig skör.
Vill kunna känna glädje. Små stunder i helgen gjorde mig glad, men inte den rätta glädjen. Att kunna dela den med min älskade fattades.
Framöver kommer flera situationer som just nu känns som berg att bestiga. Att genomgå en begravning till, min älskade morbrors, att genomföra en bouppteckning och inte veta riktigt vad som händer gör mig orolig. Att genomföra en röjardag i stugföreningen utan mitt hjärta, kommer det att funka?
Jag är normalt ingen orolig människa, men jag är inte mitt rätta jag. Kommer jag att bli det igen?
Kram till er!
Alla dessa varför som far fram och tillbaka i mitt huvud? Och hur många hur kan man ifrågasätta? Hur ska jag lösa det, och det, och det osv.När börjar alla fina människor runt omkring mig tröttna på mitt ältande? Hur länge orkar de med mig? Och ska jag någonsin bli glad igen?
Jag tror ingen kan förstå hur mycket som surrar i huvudet och ändå är det inget sammanhang i tankarna. Det är nog det värsta. Koncentrationssvårigheterna, planerandet som inte fungerar, glömmer saker och att jag är så fruktansvärt trött. Så trött att jag stundvis känner mig sjuk. Jag känner mig skör.
Vill kunna känna glädje. Små stunder i helgen gjorde mig glad, men inte den rätta glädjen. Att kunna dela den med min älskade fattades.
Framöver kommer flera situationer som just nu känns som berg att bestiga. Att genomgå en begravning till, min älskade morbrors, att genomföra en bouppteckning och inte veta riktigt vad som händer gör mig orolig. Att genomföra en röjardag i stugföreningen utan mitt hjärta, kommer det att funka?
Jag är normalt ingen orolig människa, men jag är inte mitt rätta jag. Kommer jag att bli det igen?
Kram till er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)