Nu är det ett tag sedan jag skrev. Det har gått 4 månader sedan du min älskade lämnade oss.
Jag överlever tack vare alla nära och kära, vänner och kamrater. För det är fortfarande så tomt, så tomt och brist på riktig glädje infinner sig varje dag.
Jag överlevde en studentexamen, jag har tagit mig ut på en AW, jag kan skratta - men inget känns bra. Den där riktiga glädjen - den finns inte. Hjärtat värker och saknar.
Jag har firat en midsommar, helt i din anda. Huset fullt av folk precis som vi brukade ha det. Den där härliga känslan när alla dyker upp. Och ändå är det så stor skillnad - du är saknad! Det är inte pensionat här längre - alla fick ta med sig lite mat och dryck.
Den där känslan som vi ofta pratade om, tomheten när alla åker. Som vi båda kunde njuta av. Tystnaden. Lika härligt som när alla kommer, lika skönt med tystnad när alla åker. Den var inte härlig den här gången. Vi brukade sitta ner och summera, höra tystnaden tillsammans. Nu hade jag ingen att bolla den med. Det blev totalt tyst, spöklikt tyst.
Idag ska huset skrivas över på mig. Det känns inte rätt. Det kommer alltid att vara vårt. Det är bara lagen som ska efterlevas och då måste det skrivas över på mig. Det enda positiva med det här, är att nu avslutas all pappersexercis.
Som jag sagt många gånger - kommer jag att känna riktig glädje någon gång? Jag tvivlar och känner att jag bara överlever, utan dig är jag tom.
Åh så svårt att veta vad man ska säga eller skriva.
SvaraRaderaDu är stark, Else-Marie!
En stor kram från mig och Anders
Tack Ingela för er omtanke. Kram till er båda, ta hand om er!
SvaraRaderaJag känner med dig Elsa. Kram
SvaraRaderaJa, vad ska man säga, när man vill dig allt gott och vet precis som du att det inte blir som det brukar. En sak vet jag och det är att allt har sin tid. Man kan aldrig glömma en så stark och fin kärlek och förståelse för varandra som du och Görgen hade. Det man kan hoppas på, är att man kan lära sig att leva med minnet och att kunna gå vidare. En fortsättning på livet är en nödvändighet, med allt vad det kan erbjuda. Familjen runt dig är naturligtvis ett stöd, men vi vet alla vad det trots det är, som du saknar. Gå vidare, även om det är med små steg. Jag vill att du gör det och jag tror många med mig. Vi älskar dig!
SvaraRaderaNi är underbara och så fint att ni finns
SvaraRadera