Saknas: Stimulans

Anställningslösheten börjar gå mig på "nerverna". Jag börjar känna mig obehövd, saknar jobbarkompisar och stimulans. Varför kommer dessa "dalgångar"? Jag har så otroligt många fina människor i min närhet, jag har viktiga uppgifter i MHK att fixa, jag träffar vänner som jag försakat lite när jag jobbade och försöker göra vissa saker i hemmet. Men det räcker inte för mig. Jag börjar bli rastlös och även lat. Vet att jag jobbar bäst när det är tusen saker att lösa och det mesta har deadlines. Nu finns inte alla dessa projekt och jag har inte deadlines att jobba mot.

Jag fick ett tips av min svåger innan vi åkte på semester. Den idén bygger jag vidare på men inte heller det räcker för mig. Yngsta dotter försöker peppa mig att börja träna och det ska jag ta tag i. Jag skulle bara vilja att väglaget blir lite bättre, så att jag kan åka till Ljungsbro för träning. Det känns inte som prioriterad resa när väglaget inte är bra.

Nog med klagomål, jag måste ta mig i kragen ordentligt nu. Igår var jag på arbetsförmedlingen och träffade min handledare. Helt OK, men jag undrar varför man så fint pratar om att upprätta handlingsplaner för den anställningslösa? Den handlingsplan som upprättades för mig innehåller: E-M har sökt jobb självmant, inväntar svar från de intervjuer hon varit på och hon söker vidare. Lämpligt med uppföljning från AF i mars. Är det en handlingsplan? Det här måste jag fundera vidare på och återkomma till.

Idag blir det tvätt- och stryktvätt på schemat, träffa min kompis Marie, besöka tjejerna på kansliet och i kväll lite samtal med seniorspelarna i MHK.