Checkar ut och Checkar in

Jag har varit utcheckad ett bra tag från min blogg. Har saknat inspiration helt enkelt. Nu checkar jag in för en liten uppdatering.

Sommaren har flutit på, jobbat nästan hela sommaren. Bara några få semesterdagar. Har umgåtts med vänner, barn och barnbarn och saknaden efter mina älskling är hemsk. Vissa dagar går jättebra, och visst har jag överlevt. Vissa dagar och stunder är hemska. En tröst är att han inte checkat ut från mitt hus, han finns omkring mig och vägleder en del.

Jag tycker att det är jobbigt med allt som måste skötas i trädgården. Det tar sån tid. Samtidigt är jag inte mogen att lämna vårt hem. Främst för att Görgen lever kvar här, allt påminner om honom och som sagt han vägleder mig.

Idag har jag också checkat ut från jobbet. Jag ska i natt åka till vårt älskade Mallorca och Alcudia. Jag ska fira vår 13-åriga bröllopsdag där nere. Vi var där på vårt bröllopsresa och efter det har vi besökt ön många gånger. Jag har en kompis med mig, en mycket kär kompis som får dela bröllopsdagen och några andra härliga dagar med mig. Vi får fira med att gå till hjärtats favoritrestaurang.

För 3 år sedan var vi där och firade 10-årig bröllopsdag. Då hade vi också goda vänner med oss. Görgen valde noga restaurangen vi skulle fira på. Han kommer att finnas med nu också, ge oss härliga skratt och många minnen. Jag lovar att vi ska dricka ett gott rött spanskt vin och skåla med honom i himlen.

Här sitter hjärtat på stranden i Alcudia. Och snart sitter jag där och tänker på dig.

Vårkänslor

Vad är vårkänslor?

• Är det när Moder Natur visar sig i full blom igen? När t ex mina små sparrisar kommer upp ur jorden, vitsipporna som täcker hela skogen? Solens strålar som värmer igen?
• Är det när det pirrar i kroppen? Man känner sig lite gladare, ljuset som nu finns omkring oss?
• Eller är det när någon man älskar, kramar hårt och man bara känner det där härliga, som man bara kan känna från en person man verkligen älskar?

Jag har aldrig funderat på det här tidigare, men i år är det så påtagligt.

Min definition av vår är allt det här.

Jag fullkomligen älskar när Moder Natur visar sig i full blom. Och det upplever jag just nu.

Det pirrar av förväntan i kroppen. Förväntan över vad sommaren ska ge, förväntan över att kunna sitta på bryggan och dingla med benen. Kanske med ett gott glas vin, tillsammans med goda vänner. Förväntan över vad svampskogen ska ge - blir det ett gott svampår? Självklart eftersom förväntningen finns.

Men jag saknar känslan av att vara älskad, känslan av attraktion. Jag vet att mina vänner tycker om mig, och jag tycker väldigt mycket om dom. Jag får och ger många kramar. Men saknar den där speciella, som jag tror att ni alla har känt. Den tillgivna, pirrande, underbara kramen av en person som man är attraherad av. Den saknar jag så fruktansvärt, och det är värre än förra året.

Min förklaring är att jag mår bättre, oftast i alla fall, bättre än vad jag gjorde förra året. Då var allt en dimma. Jag har lärt mig massor om mig själv, jag har överlevt, fast jag inte trodde det. Jag har lärt mig att ha kul, att le, att känna förhoppning, förväntan och längtan. Jag har lärt mig att ta egna beslut, i både stora och små frågor. Jag vet också någon som skulle vara stolt över mig.

Jag har också lärt mig att försöka leva nu. Det är inte alltid så lätt. Men saknaden av att dela många saker med en kärlek, den är stor.

Är det nästa fas i sorgearbetet? Att lära sig att inte ha någon som säger: Jag tycker om dig - när man kommer hem? Att njuta av ett glas vin själv, att packa en matsäck och ge sig iväg själv på en picknick?

Min vårförhoppning är att nästa fas går fort. Att jag lär mig att vara själv.

Ett år i sorg

Idag för ett år sedan, den 17 februari, kom jag hem och du låg på soffan.
- Jag mår så illa och har ont i ryggen, sa du
. OK, maginfluensan har slagit till, svarade jag. Då får du ingen puss.....

Kvällen fortsatte och du fick mer och mer ont. Du ringde ditt jobb och sa att du inte skulle komma i morgon och inte heller nästa dag. Min tanke, fast jag inte uttalade den var: Hur kan du veta att du inte kommer på onsdag?

Jag ville att vi skulle åka till sjukhuset, men du ville avvakta. Vi förstod nog båda två att det inte var maginfluensa eftersom värken tilltog. Vi gick till sängs, men du vankade fram och tillbaka fram till strax efter fyra på morgonen då du sa att vi måste åka.

Inte kunde vi föreställa oss vad som inom ett par timmar skulle hända. Vi kom till sjukhuset, du blev väl omhändertagen, prover togs men smärtan släppte inte. Efter drygt en timma på sjukhuset föll du bara ner i golvet. Död. Det mesta hemska hände.

Ingen förstod någonting. Det ofattbara - du fanns inte hos oss mer. Undrar om du förstod att det här skulle ske? Jag har så många frågor som jag aldrig får svar på.

Jag har överlevt, men inte levt. Jag saknar dig något så otroligt mycket. Vet inte hur jag ska klara morgondagen, ettårsdagen av det hemska.

Jag förstår nog fortfarande inte vad som hänt. Jag väntar att du ska komma in genom dörren och ge mig den där bamsekramen och kyssen som jag alltid fick av dig. Någonstans vet jag att det bara är en dröm, men ibland tror jag att du bara är borta tillfälligt.

Jag har fortfarande inte kunnat gå till minneslunden, jag minns dig här hemma istället. Hemmet är mitt allt. Ditt och mitt hem, som jag nu byggt om, precis så som vi bestämt. Det är här jag hör hemma, det är här du finns med mig. Jag känner hur du är omkring mig och ger mig ett lugn när jag är här. Ändå har jag flytt många gånger under året som gått.

Och vilka vänner vi har. Samt vilka underbara barn och barnbarn vi har. Alla har stöttat, funnits, gråtit med mig, skrattat med mig och vi har haft underbara minnen av dig som vi njutit av. Fast det hjälper inte. Du är inte här, där du ska vara.

Min förhoppning är att du har det bra, att du är bland fina vänner, att ni äter god mat och dricker ett gott vin. Och du bestämmer säkert vad som serveras, du tar över lite grann, precis som du gjorde så underbart här på jorden. Du finns för alla.

Min kärlek till dig, den finns för alltid. Och jag saknar dig så. Tårarna rinner på min kind och jag vill ge en Kram till min älskade man.

Många tankar

Då är det dags att lämna vintern ett tag. Jag åker till Thailand, 2 veckor.

Kan väl säga att det är med blandade känslor. Mycket säger att det blir bra, och en del av mig säger att det inte känns rätt.

Varför känns det inte rätt? Jo den jag älskar mest finns inte med mig. En känsla av att jag lämnar honom hemma. Hur kan man ens tänka såg? Jag vet att det låter konstigt, men så känns det. Jag vet att han skulle tycka att jag gör rätt - och ändå känns det fel. Förstår ni hur dumma tankar jag har, men det är nog sorgen som visar sig så här.

11 månader av fruktansvärd saknad kanske är på väg att komma ifatt mig lite. Känner mig trött, gråter inte synligt lika ofta som tidigare, men inombords.

Jag upplever också att jag sviker vår egen lille Nisse. Att åka från honom i 2 veckor när han inte mått så bra, sedan husse gick bort och renoveringen här hemma som han inte gillade. Jag vet att han blir så väl omhändertagen av kära grannen, men matte lämnar honom i sticket......

Jag är också fylld av mer oroskänslor än tidigare resor. Förbereder en massa konstiga saker, som jag vet är bra att de finns om något händer. Så har jag aldrig tänkt tidigare, utan bara åkt. Min tolkning av det är att det är ensamheten som gör sig påmind. Har jag tänkt på det, eller det, eller det? Frågorna blir större när man inte har någon att bolla med.

Nu ska jag dock ta mig i kragen, njuta av sol, bad och en och annan drink i goda vänners sällskap. Ladda batterierna för att komma hemma med lite ny energi.

Sköt om er här hemma, så ska jag pyssla om mig själv på en härlig strand i Thailand.

Kram

Ut 2014 In 2015

Så här på årets sista skälvande timmar finns bara en önskan. Och det är att det som hänt 2014 aldrig skulle ha hänt.

Tyvärr måste jag leva i nuet, och det mest fruktansvärda hände. Min älskade, älskade man fick ett liv i himlen och jag blev kvar på jorden.

Har aldrig någonsin trott att det kunde göra så ont som det verkligen gör. Kommer aldrig någonsin att säga till någon annan - det blir snart bättre. Istället kommer jag att kunna vara närvarande med en hjälpande hand eller en kram.

Jag vet att det blir bättre. Någonstans inom mig vet jag. Tyvärr är det ingen tröst i allt elände. Tröst är att vara närvarande här och nu. Att lära sig blicka bakåt, minnas alla ljuvliga tillfällen vi haft tillsammans, allt vi gjort tillsammans, alla resor, alla våra dagar vi delat med barn, barnbarn och goda vänner.

Det är det jag ska lära mig 2015. Att minnas med GLÄDJE, riktig glädje.

Jag ska lära mig att göra det jag vill, inte vad någon annan vill. Det var något Görgen började lära mig de år vi fick tillsammans.

Jag ska också försöka att hitta tillbaka till matlagning igen. Äter dåligt här hemma, tyvärr. Tycker det är tråkigt. Och jag kan ju inte ha gäster jämnt eller hur? Jag gillar att ha folk omkring mig, men jag måste hitta min egen vardag också.

Jag ska också försöka lära mig att planera igen. Det är fortfarande så att jag har svårt att planera längre bort än 1 dag. Alla tankar går åt olika håll och kan inte få ordning på planering. Jag måste försöka få lite mer ordning och reda på allt, men jag ska också LEVA NU.

I slutet av januari gör jag en resa, 14 dagar till Thailand. Det är blandade känslor att resa dit, vi tillsammans har aldrig längtat åt Asienhållet, samtidigt som jag vill upptäcka nya platser som inte är förknippade med min stora kärlek. Det kanske är ett steg i rätt riktning. Om nu något är rätt eller fel. Det är enbart min egen känsla som är det rätta. Det är jag som ska lära mig att leva ensam. Jag ska lära mig att inrätta mig i det nya livet. Jag ska försöka att se till att det blir ett liv som jag tycker är kul, avkopplande, stimulerande och berikande med alla nya upplevelser.

Att odla alla de nära och kära, vänner och bekanta som stått vid min sida 2014 - det är viktigt. Vad hade man varit utan dom? Ingenting. Att få uppleva att någon kommer när de vet att det är tungt, ser till att jag ler igen. Att någon ringer och får mig på andra tankar. Ett sms som ger styrka precis när mina ögon är totalt söndergråtna. Att försöka ge något tillbaka till alla dessa underbara människor - det är ett mål.

Min älskade man - ha ett gott nytt himmelsår. Jag ska göra det jag vet att du ville - leva livet, njuta och må bra. Gott Nytt 2015 och hälsa alla kompisar där uppe. Och glöm inte att fortsätta ge mig tecken på att finns med mig.

Juldagen

Julafton gick bra.

Vi hade en jättefin stund, jag mina barn och barnbarn. En person fattades oss, Och så kommer det alltid att vara, alla framtida dagar - du fattas oss.

Men vi klarade av att fira en fin julafton trots allt.

Idag gick jag upp, åt frukost till julottan på TV. Otroligt vackert från Leksands kyrka. Skinksmörgåsen smakade bra.

Efter den dalgång jag befanns mig i dan före dan, så uppskattar jag att jag fick det så fint och lugnt. Gröten på kvällen intog jag hos mina underbara grannar.

En av de största högtidsdagarna på året är avklarad. Jag överlevde och känner mig lugn.

God fortsättning alla härliga läsare.

Dan före dopparedagen

Hela min kropp skriker - låt julen vara förbi.

Har aldrig kunnat föreställa mig att något kan göra så här ont. Vill inte vara med. Trots att jag har så mycket fint att glädjas åt. Barn och barnbarn som kommer hem och som varit hemma hos mig. Se deras ögon, spända av förväntan - det är en lycka.

Idag ville jag inte åka hem från jobbet. Komma hem dagen före julafton till ett tomt hem. Där du brukar stå vid grytorna, ha lite gott att dricka upphällt till mig, vår egen julklappsutdelning - bara du och jag. Det blir ingen klapputdelning idag.

Vet inte om jag ens orkar förbereda morgondagen. Tårarna vill inte sluta att rinna. Mina stora barnbarn ligger hemma i maginfluensa, så de kommer inte morgon. Så som jag längtat extra mycket efter dessa stora barn.

Jag vet vad många nu tänker - det finns fler dagar på året att träffas. Och visst gör det. Det är bara det att jag önskar att alla vore här.

Fina julkort har kommit i brevlådan. Inte ett enda har jag fått iväg. Jag som brukar älska att göra julkorten själv. Inte blev det så.

Ingen gran att klä ikväll. Jag rent ut sagt skiter i den i år. Det blir nog julstämning ändå. Fast det blir inte rätt julstämning, du fattas.

Inte är ljuskronan uppsatt heller. Orkar inte be någon om hjälp. Den får ligga i källaren i år. Ska försöka lära mig hur jag tar ner taklampan till nästa jul.

Varför, varför och åter varför? Låt mig somna och vakna upp 2015. Ett hopp finns att det året blir lite bättre. Jag orkar inte mer. Hela kroppen skriker - kom tillbaka. Jag vet att det är omöjligt, men man ska inte sluta önska, det sa du alltid. Om man inte har något att önska sig har man inget att se fram emot. Sant - men det här är en omöjlig önskan.

Hur ska jag orka överleva? För jag lever inte, utan bara försöker överleva. Alla säger att det kommer att gå bra. Men det går inte bra. Det är ett helvete som jag inte önskar någon.

Ett litet glädjeämne kom till världen i går. En liten Deylon föddes. Känner mig lite som "faster" till den här lille killen. Skickar en önskan om att går bra för den lilla familjen.

En Ängels betydelse

För att hedra vår saknade Görgen, åkte jag och lill-dottern med särbo till Norrköping igår.

Vi julshoppade lite på stan på eftermiddagen och på kvällen blev det julshow med Lotta Källström & Co. En helt fantastisk show, ett härligt julbord som stod uppdukat - vi fick lyssna på musik där texterna fick en helt annan innebörd. Bara för att det var den finaste ängeln av alla som hade födelsedag.

Lotta sjöng ju på hans begravning. Så underbart och fint. Hela hon är en levande ängel och därför ville jag överlämna något personligt. Jag bad personalen ge henne ett paket efter showen.


En levande ängel, fick en ängel i glas när vi "firade" vår egen ängel i himlen.

Jag överlevde dagen, fick en härlig avslutning men så mycket tårar det finns. De tar aldrig slut. Timme efter timme, de bara rinner- Känner mig så maktlös på något vis. Hur jag än försöker "skärpa" mig så går det inte. De fortsätter att rinna.

Hoppas att ni som läser det här, tar vara på dagen i dag, kramas och njut.

13 december 2014

Går upp, äter frukost i ljusskenet.

Idag är det mitt hjärtas födelsedag. Hela min kropp skriker - jag vill ha dig här. Få krama dig, ge dig paket, sitta i soffan med lussefrukost och se på lucia på TV.

Att få tala om hur mycket jag älskar dig. Lösa melodikrysset tillsammans, lite förmiddagskaffe med dina älsklingskakor - smörformar och saffransbiskvier.

Tänk om man kunde vrida tillbaka tiden, få ha dig här just nu. Slippa sitta här med tårarna rinnande på kinderna. Slippa denna hemska saknad som värker så. Istället få njuta av en ny dag tillsammans.

Jag har trott att värken skulle avta, att de fina minnena skulle ta överhand. Men känslan av att bara överleva ökar och känslan av saknad ökar. Försöker att fylla tiden, men dessa stunder av tröstlöst gråtande tar överhand ibland. Förmodligen måste det ut, men det gör så fruktansvärt ont.

Idag orkar jag inte vara hemma. Annars är hemmet min bästa plats. Men just idag flyr jag iväg. Ska gå på julshow med bästa Lotta Källström som sjöng så vackert på din begravning. Tar ett hotellrum i natt för att slippa vara här hemma. Rätt eller fel, men känner att det blir en bra födelsedag - ett sätt att fira dig på. Tittar på fotot som alltid finns nära mig och ser att du ler. Hoppas att du tycker det blir bra.

Ska också försöka göra lite julklappsinköp. Alla våra barnbarn måste få paket av tomten. Jag skjuter upp inköpen hela tiden, men idag måste jag sätta fart om det ska bli klart till julafton.

Min älskade, älskade - ha en fin födelsedag där du är. Och du är med mig ikväll på julshowen. Du finns för alltid i mitt hjärta.

Efter

Igår blev det mesta klart, några dagar försenat. Bilderna är inte toppen, men eftersom jag lovat att visa lite så kommer här smakprov på badrum och sovrum. Hallen glömde jag fotografera.

Det blir skönt när allt är i sin ordning. Nu återstår att städa lite till, plocka om en massa saker - d v s lite småfix. Och allt ska vara klart till lördag, då jag får gäster.

I övrigt så tycker jag att det rullar på, många dalar fortfarande och jag kan tänka mig att de blir värre ju närmare jul vi kommer. Det svåraste är ångesten som kommer på kvällarna. Somnar ganska snabbt men vaknar med hjärtklappning och andnöd efter bara ett par minuter. Jag har aldrig lidit av ångest tidigare men jag tror att jag fortfarande förtränger det som hänt. Har inte tillåtit mig att försöka förstå utan skyndat på.

Utan mina underbara grannar hade jag inte överlevt. De är helt fantastiska som står ut med mig. Mycket ältande, men också glada skratt där vi minns mitt hjärta. Och det är de fina minnena som får mig att orka. Låter det konstigt? Jag kan säga att jag själv känner att mycket är konstigt. Jag har tappat allt vad logik heter, planeringsförmåga som jag hade tidigare, den är borta. Kan inte ens planera från morgon till kväll vad som ska göras. Hoppas att den kommer tillbaka.

Julklappar brukar jag vara bra på. Men nej - kan inte planera några inköp. Men det bir säkert jul ändå.

Sköt om er och kram till er som läser.

Före och efter

Nu har jag bott i kappsäck i snart 3 veckor. Renoveringen pågår.

Det ska vara klart på fredag. Hoppas jag får flytta hem då. Ska inte klaga, gäststugan jag bor i är jättefin men den är inte mitt hem. Och stackars Nisse är så förtvivlad. Springer en massa okänt folk hemma hos honom och jag är inte hemma jag heller.

Har ni sett vilka snygga tapeter det fanns förr? Har inte valt liknande utan helt vitt med mörka golv. Tänkte att jag ska lägga ut lite efter-bilder när allt är färdigt. Fast det är nog ingen som läser här längre, när jag uppdaterar så sällan.

Hur mår jag? Skit om jag ska svara ärligt. Tycker att det är en fruktansvärd tid. Saknaden är så stor och det lackar mot jul. Tänk allt vi brukade göra - godis, korv, kakor etc. Inte alls detsamma att göra det själv. Sätta upp julgranen utomhus, plocka tallris att sätta belysningen i - jag vill göra - men jag önskar att han med stort H skulle vara med.

Kram till er alla, njut av dagen i dag man vet aldrig vad som händer.

Tiden

Trots allt det tuffa så stannar inte tiden upp. Nu har det gått flera månader utan att jag bloggat. Jag försöker att överleva.

Jag kan inte påstå att jag lever, utan jag försöker överleva. Trots att jag gjort skojiga saker, varit en sväng på Kreta tillsammans med en riktigt god vän, planerat min renovering av badrum och hall, så sjunker jag långt ner i avgrunden emellanåt. Det blir lite längre mellan fallen, men jag tycker att de blir djupare.

I fredags kom min syster och svåger hit, vi hade en jättefin kväll med god mat och dryck. På lördagsmorgonen tog vi våra bilar och for till Tranås. Vi skulle besöka kyrkogården där vi har våra föräldrar. Men ack vad jag sjönk. Så fort jag närmade mig kyrkogården så började benen att skaka. Tårarna trillade i strid ström. Jag hade glömt näsdukar, men min svåger hade. Den fick jag låna.

Vackert med hornmusikkårens musik, men tårarna fortsatte trilla. Vi åkte gemensamt och tog en fika. Sen skulle jag påbörja hemfärden. Den resan blev hemsk. Det gick inte att hejda gråten och den förtvivlan jag känner. Görgen tog en del av mitt hjärta med sig och den delen kan aldrig repareras. Jag känner en sådan förtvivlan över att han inte finns kvar här i livet. Jag kan känna egoism i mina känslor, men jag tror inte jag är den enda som känner så. Jag tror att flera med mig som blivit ensamma upplever det här.

Efter flera timmars förtvivlan så somnade jag en stund. Totalt utpumpad. Vaknade och visste inte om jag skulle gå till mina grannar eller stanna hemma. Men så kände jag, om jag inte orkar vara kvar, så är det bara att gå hem. Det blev en trevlig kväll med flera nya bekantskaper.

Jag har inte riktigt kommit upp till ytan än, men jag hoppas att snart komma igen.

Jag saknar, saknar och åter saknar. Min stora kärlek, mitt stora stöd, mitt underbara bollplan, min levande "nallebjörn" som alltid kramade mig och uppmuntrade mig.

Många frågar mig vad de kan göra för att hjälpa mig på traven. En befogad fråga, som jag tyvärr inte har något svar på. Tror att jag måste gå igenom det här för att komma vidare. Ibland funderar jag på om jag inte ger mig tid att sörja ordentligt. Jag springer på med projekt, jobb och aktiviteter. Jag kanske ger mig för lite tid till att sörja.

Många frågor som jag ställer mig, som omgivningen ställer har inga svar. Det enda vi med säkerhet vet är att tiden går vidare. Många lever och jag försöker komma dit. Hittills har jag bara överlevt.

Förkylningstid

Då var det dags igen - en superförkylning har drabbat mig. Var på jobbet under förmiddagen i går, men det gick inte. Jag fick åka hem och lägga mig.

I fredags besökte jag det medium jag nämnde tidigare. En av de bästa saker jag gjort under det halvår som nu gått sedan min älskade lämnade jorden. Jag vill inte här redogöra för vad som hände, men det var helt enkelt så skönt. Bekräftelse på att det finns något efter det här jordelivet, det fick jag verkligen.

I helgen hade jag besök av Cilla med familj. Kräftfiske, god mat och dryck och umgänge. Så härligt, det ger mig så mycket energi. Allt i hennes pappas anda. Jag tror att vi alla njöt av helgen. Till och med deras hund Maja gick ihop med min Nisse (katten). Katten börjar att acceptera hunden. De kan vistas i samma rum.

Gott om kräftor var det i burarna. Det var kul, barnen tyckte det var jätteskoj och de åt så mycket. Härligt.

Nu har jag varit vaken i snart 2 timmar. Dags att sova igen. Har sovit sedan i går kl. 14.00, med bara små korta vakna stunder. Tror att det betyder att kroppen behöver sömnen för att bli frisk. Jag lyssnar på kroppstollen. Sova, sova = snart frisk.

Kram

Ny vardag

Nu är det slut på semester och ledighet. Den blev ju lite längre, med 2 veckors sjukskrivning och det var ju inte så att man kan ligga i sängen, trots feber och hosta. Den hetta som var, innebar att även sjuklingen gick ner och badade.

Nu har jag jobbat drygt 1 vecka. Det går bra, bättre än innan semestern. Bakslagen är många, dalarna i berg- och dalbanan de kommer. Kanske något längre mellanrum, men de går djupare ner. Så har man åkt upp en bit, så åker man ännu längre ner......

Men enligt kuratorn - jag är normal.

Jag har i alla fall bestämt en sak - jag tar hjälp med städningen. Det är så mycket andra vardagliga saker som jag nu måste göra själv, så städningen plockar jag bort. Var fjortonde dag ska hon komma. Hoppas att jag får mer tid att läka nu, att ägna mig åt motion kanske?

För det behöver jag. Min diabetes vill inte alls vara med i det här sorgearbetet. Blodsockret ligger högt och jag måste ta mig i kragen och börja motionera mera. Ett gymkort kanske, men ett årskort på simhallen blir det definitivt. Måste få rutin på motionen. Måste lära mig att ta promenader på helgerna och simma i veckorna.

Jag måste också bli mycket bättre på riktig lagad mat på kvällarna. Lätt att fly undan med någon macka eller något annat lätt. Det hade inte hjärtat tillåtet. Nu måste jag lära av hans visdom. Vanlig husmanskost på kvällarna ska det bli.

Har en spännande fredag framför mig. Jag har bokat tid hos ett medium. Jag har tagit referenser, pratat med personer som besökt henne. Alla har varit så fascinerade och nöjda. Personer i situationerna som liknar min säger att de blivit lugna. Jag hoppas att även jag kan få uppleva det.

Nu är det dags för mig att klippa gräs. Alla allmänna ytor i området är det dags för, min tur nu. Och så min egen tomt. Jag har att göra.......

Kram alla vänner

Annorlunda

Hur annorlunda har inte denna sommar varit?

2 veckors semester blev det. Resa till Öland och mycket folk här hemma, det är en snabb summering. Efter dessa 2 veckor så insjuknar jag i hög feber och frossa som följdes av en förskräcklig hosta. Jag kravlade mig iväg till jobbet förra måndagen, när min semester skulle vara slut. Men se, jag orkade bara månaden. Sen blev det läkarbesök.

Bronkit (och början till lunginflammation) blev svaret. Inte konstigt att jag var trött, sov halva dagarna och hostade mig igenom nätterna. Doktorn sjukskrev mig, så nu har jag varit hemma igen. Det är ingen lek att vara sjuk när det är 30 grader varmt. Tur att det finns skugga och ett svalt hus. Känner mig lite bättre idag, så nu blir det jobb igen på måndag.

När jag var hos doktorn, så fixade hon en telefontid med en kurator. Och hon ringde i går kväll. Hoppas jag aldrig mer behöver den sortens hjälp mer. För det var banne mig ingen hjälp. Att jag är trött, har koncentrationssvårigheter, gråter mycket etc - allt är normalt. Finns ingen hjälp att få, utan så här ska det vara och det kommer att ta minst ett år innan det lättar. Jag trodde i min enfald att jag kanske skulle få lite redskap som kunde hjälpa mig framåt. Men nej - svaret var att jag är normal. Att det är en del av sorgearbetet.

Hon skulle ringa igen om 2 veckor. Till dess skulle jag fundera på om jag är deprimerad eller om det "bara" är sorg. Hur jag ska kunna svara på det, det vet jag inte.

Jag ska fortsätta att leva i denna berg- och dalbana och tänka på mitt hjärta med all den glädje han gett mig. Nu vet jag att jag är normal....

Tack alla ni underbara runt om mig som ger mig energi. Hoppas ni fortsätter att orka med mig, när jag åker på livets berg- och dalbana. Den är lång och det kommer att ta tid innan jag kliver av den.

Kram